b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Det finns värre saker

Kategori: Gravid, Sorg

Först var jag bara ofrivilligt barnlös, sen blev jag djupt deprimerad och nu är jag mest tjock. 
 
Jag har sedan flera veckor tillbaka fått reflektioner på min stora mage. Min mamma var så fascinerad i början av graviditeten att hon utropade hurra rop så fort man tycktes se en liten utbuktning. Det var oavsett var utbuktningen satt. En gång var jag tvungen att säga till på skarpen och med tårar som föll på min kind att hon inte längre fick kommentera vare sig min bakdel eller gravidmage. Hon menade förstås inget illa. Hennes dotter som hon bett för i flera år var äntligen gravid och hon var lycklig. 
 
I takt med att magen vuxit har människor blivit mer generösa med sina åsikter. Jag är nu ett öppet mål för allmänt tyckande och jämförande. Jag speglar mig ibland väldigt länge. Håller på magen och vänder och vrider mig för att titta ur alla möjliga vinklar. Inte ens nu, i vecka 25, har jag riktigt förstått att min son växer där inne. Min bebis. Jag känner han sparka. Han gör det ofta och mycket. Jag har aldrig känt mig vackrare. Trots detta är jag väldigt obekväm i min graviditet. Jag har svårt för att tala om den. Vi gör det hemma i smyg, han och jag men med andra känns det fortfarande fel. Jag gläds över människors genuina intresse för min bebis men kan inte förstå den. Alla gratulationer känns overkliga. Gratulera man mig? Därör känner jag mig så ledsen över åsikterna kring det mest privata i mitt liv. Något som är så privat och overkligt för mig och min man att vi fortfarande varje dag nyper oss i armen och önskar att allt ska gå väl utan att riktigt våga tro det. Jag vågar knappt hålla handen på min mage när folk ser för det känns som jag inte får. Jag är inte gravid på riktigt. Alla frågor om symptom, cravings, föräldraledighet känns fel att svara på. Jag bär en fejk bebis. Jag förtjänar inte uppmärksamheten.
 
Jag gick upp fem kilo under vår senaste behandling. Jag var deprimerad och ledsen varje dag. Efter plusset har jag gått upp tio till. Jag vet jag är större i förhållande till mitt annars tränade jag men jag vet också att det enda jag orkar tänka på just nu är att vårt barn lever. 
 
Här är tillexempel några saker som är värre än mina extrakilon. 
- Att ligga på kalla badrumsgolvet i en hel timme, apatisk, för att mensen kommit igen. 
- Att älska på beställning för att sen gråta stilla av rädsla för att ens man inte längre ska känna attraktion 
och därför lämna dig för alltid
- När ni möter tre barnfamiljer efter varandra på er promenad och han säger sorgset "det här händer inte, inte idag av alla dagar"
- Att försöka vara lagom kissenödig vid en embryoinsättning och misslyckas för att sen tro att du kissade ut det direkt
- Att betala en räkning till landstinget på 11.000kr efter det att stickan visat "ej gravid" 
- Att tänka på att ge upp, varje dag, året om
 
Jag lovar. Mina kilon är inte så farliga som de ser ut. Jag har varit med om värre. 

Ultraljud nummer tre

Kategori: Gravid

Jag hade kommit att bli ordentligt uppjagad över vårt ultraljud, det tredje i ordningen. Vid första i vecka 8 var vi bara glada över att något växte därinne i mig. Det andra minns jag inte jättemycket av då jag bara grät mest hela tiden. Fast jag minns att ultraljudsmaskinen inte ville starta och att kvinnan som skulle kolla bebisen var lite fumlig men snäll. Jag tänkte att det var ironiskt att det nu skulle dröja ytterligare ett par minuter innan vi fick se ett dött foster. Jag kommer också ihåg att jag försäkrade mig om att hon skulle titta efter hjärtat innan vi fick se bebisen på vår stora skärm. Det lovade hon att hon skulle. Sen såg vi ett hjärta och en ytterst liten kropp. Jag tittar på bort på honom och ser min fullvuxna man undvika min blick. Det fanns en överhängande risk att han skulle ta till lipen. Inte för att han någonsin skulle erkänna det. 
 
Så var vi i vecka 20. 19+5. Vi hade tid bokat 09.30 och vi var där prick 09.00. Jag är inte avslappnad och bara tänker på hur jag ska orka resa mig om min bebis dött i magen. Jag känner mig sorgsen för min tankar. Har ingen ro och innan jag anmäler oss måste jag springa på toaletten och kolla efter blod. Det gör jag av ren vana nu. Vi råkar ta dubbla kölappar och jag känner mig dum över misstaget. När vi satt oss ner börjar han som påstår sig inte vara nervös alls bläddra frenetiskt i en tidning. Minuterna går så sakta, vilket jag också påtalar hela tiden. 
 
Hon ropar mitt namn och vi tar alla i hand. Går åt motsatt håll än sist. Jag lägger mig på britsen och när skärmen tänds, den som för övrigt sitter mycket närmre oss nu än sist, visar den en annan bebis. Jag förstår att det var paret som vi såg gå alldeles precis. Nu har jag sett deras bebis och de såg glada ut, vilket måste betyda att vårt är dött. Jag hinner inte be denna kvinna kolla efter någonting för plötsligt så ser jag den på skärmen. Jag håller andan märker jag. Så säger hon att vi ser hjärtat slå och jag kippar efter luft. 
 
Jag börjar gråta förstås. Oron jag kände efter andra ultraljudet över att fostret knappt rörde sig är som bortblåst nu när jag ser vårt barns aktivitet där inne. Efter ett par minuter säger hon plötsligt "kön förresten, ville ni veta det? Eller det kanske ni inte ville?" så gör hon en ryckig rörelse med handen. Snopen över frågan då jag hittills bara blivit varnad för att man inte ska fråga själv det första man gör om man nu är intresserad av att veta. Så jag säger något så fånigt som att "titta på det viktigaste först". Men då är det redan försent för vi såg alla vad det skulle bli. För när min man svarar på frågan och säger "det var rätt tydligt det där", ja då vet jag också.
 
"Är det en kille?" säger jag utan att vänta på svar.
Nu vill han möta min blick. Jag tar hans hand och så säger jag igen "en kille".