b a (r) n b r y t a n d e

Först var jag bara ofrivilligt barnlös, sen blev jag djupt deprimerad och nu är jag mest tjock. 

 

Jag har sedan flera veckor tillbaka fått reflektioner på min stora mage. Min mamma var så fascinerad i början av graviditeten att hon utropade hurra rop så fort man tycktes se en liten utbuktning. Det var oavsett var utbuktningen satt. En gång var jag tvungen att säga till på skarpen och med tårar som föll på min kind att hon inte längre fick kommentera vare sig min bakdel eller gravidmage. Hon menade förstås inget illa. Hennes dotter som hon bett för i flera år var äntligen gravid och hon var lycklig. 

 

I takt med att magen vuxit har människor blivit mer generösa med sina åsikter. Jag är nu ett öppet mål för allmänt tyckande och jämförande. Jag speglar mig ibland väldigt länge. Håller på magen och vänder och vrider mig för att titta ur alla möjliga vinklar. Inte ens nu, i vecka 25, har jag riktigt förstått att min son växer där inne. Min bebis. Jag känner han sparka. Han gör det ofta och mycket. Jag har aldrig känt mig vackrare. Trots detta är jag väldigt obekväm i min graviditet. Jag har svårt för att tala om den. Vi gör det hemma i smyg, han och jag men med andra känns det fortfarande fel. Jag gläds över människors genuina intresse för min bebis men kan inte förstå den. Alla gratulationer känns overkliga. Gratulera man mig? Därör känner jag mig så ledsen över åsikterna kring det mest privata i mitt liv. Något som är så privat och overkligt för mig och min man att vi fortfarande varje dag nyper oss i armen och önskar att allt ska gå väl utan att riktigt våga tro det. Jag vågar knappt hålla handen på min mage när folk ser för det känns som jag inte får. Jag är inte gravid på riktigt. Alla frågor om symptom, cravings, föräldraledighet känns fel att svara på. Jag bär en fejk bebis. Jag förtjänar inte uppmärksamheten.

 

Jag gick upp fem kilo under vår senaste behandling. Jag var deprimerad och ledsen varje dag. Efter plusset har jag gått upp tio till. Jag vet jag är större i förhållande till mitt annars tränade jag men jag vet också att det enda jag orkar tänka på just nu är att vårt barn lever. 

 

Här är tillexempel några saker som är värre än mina extrakilon. 

- Att ligga på kalla badrumsgolvet i en hel timme, apatisk, för att mensen kommit igen. 

- Att älska på beställning för att sen gråta stilla av rädsla för att ens man inte längre ska känna attraktion 

och därför lämna dig för alltid

- När ni möter tre barnfamiljer efter varandra på er promenad och han säger sorgset "det här händer inte, inte idag av alla dagar"

- Att försöka vara lagom kissenödig vid en embryoinsättning och misslyckas för att sen tro att du kissade ut det direkt

- Att betala en räkning till landstinget på 11.000kr efter det att stickan visat "ej gravid" 

- Att tänka på att ge upp, varje dag, året om

 

Jag lovar. Mina kilon är inte så farliga som de ser ut. Jag har varit med om värre.