b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Tankens kraft

Kategori: Sorg

Jag tänker på tankens kraft. Den har varit med mig så starkt sedan vi började försöka bli gravida. Redan första månaden hade jag välkomnat tanken att vi skulle ha svårt att bli med barn. Kanske för att jag alltid sett till att min väg ska vara något krokigare än andras. Jag kan hata mig ibland för att jag ens tänkte tanken eftersom tankens kraft är vad jag tror något av det starkaste i hela universum. Det blev också precis så, en högst krokig väg. Varför tänkte jag så? Jag var övertygad om att jag straffades för tidigare val i livet. För att jag inte alltid varit så god som jag ändå önskat. Jag vet att det inte är så längre. Efter en hel vår med terapeutiska samtal med en kvinna som då räddade mitt liv men också hade betalt för just det förstod jag att jag är inte mer speciell än någon annan. Hon sa det just så. "Du vill gärna vara speciell, utanför". Det kändes hårt då men jag begrepp direkt och hela livet rusade förbi. Jag ville alltid vara lite mer, om inte den möjligheten fanns, gärna lite mindre. Så då bestämde jag mig. Ja, kanske var det redan bestämt i ett tidigare möte med en grupp människor som delade mina erfarenheter. Jag hoppade ner från min höga tron, ner till de dödliga, till verkligheten. Verkligheten gör ont ibland. Ont för att den inte cirkulerar kring mig, enbart. Lika ont som det gjorde lika befriande var känslan. Jag blev mindre analyserande kring vad folk tyckte och tänkte om mig. Mer förlåtande mot mig själv. Med tiden har det varit svårt att hålla isär känslorna. Att inte vända graviditeter, tysthet, oförståelse och tanklöshet till något personligt gentemot mig är svårt men min sorg och längtan är lättare att bära utan dessa känslor. Därför brottas jag vidare. Jag tänker om, tänker rätt. 




Vilken inte överraskning

Kategori: Barnlöshet

Till sist hämtade jag ut de där jäkla stickorna. Tänkte att det var väldigt onödigt att beställa nya när jag ändå inte besvärade mig med att lösa ut dem på posten. Beundrade det vita kuvertet och undrade om postkillen någonstans ändå kunde lista ut paketets innehåll. Orkade sen inte bry mig mer om det. Var mest bekymrad över att jag med all säkerhet ändå missat ägglossningen och skulle då bara slösa massa tester helt i onödan. Typiskt. Dubbeltypiskt.
 
Så dagen efter tog jag ett test. Inte vid morgonens första kisseri. För det glömde jag förstås. När jag väl kom på det blev jag så ivrig att jag inte ens brydde mig om att bli kissenödig igen. Ett par droppar lyckades jag ändå pricka rätt. Väntade ett par minuter. Långa minutrar. Jag hann plocka undan frukost, hämta mer kaffe, plocka iordning i soffan och slänga sopor. Tillbaka till toan med absolut ingen förväntan. Där möttes jag av världens starkaste supersmiley. Helt omöjligt. Jag borde ägglossat för typ fyra dagar sedan. Bröt upp för att se kontrollstrecken. Det var så starka. Inte alls som spökstrecket i Turkiet i höstas efter första insättningen av frysembryot när jag ändå fattade att graviditetstestet var ett minus men ändå ville försäkra mig om att jag hade rätt och därför frågade min stackars man som inte ens visste om att vi testade. Nej då, det här var definitivt en ägglossning. Eller kanske en graviditet? Det står trots allt på hela internet att ägglossningstickor fungerar som graviditetstestet och aldrig förr hade jag ju fått en så jätte,jätteglad gubbe. Det var bäst att ta ett till prov, nu för en graviditet. Tänk så oväntat, inte alls så planerat, jag menar det skulle ju inte vara en ivf-bebis då. Knappt en riktig efter det ynka ligget förra månaden. Det har hört talas om större mirakel än än så. Helt omöjligt var det ju faktiskt inte. Skulle jag väcka honom direkt eller vänta något till värsta chocken lagt sig? Eller var det kanske bäst att överraska stort. Jag kanske bara får en chans. Skulle det vara knäppt att vänta tills första ultraljudet? Nej, jag säger det direkt isåfall. 
 
Så kissade jag, igen. Helt utan förhoppning. Såklart.
Det var tur det. 
För det var lika minus som alltid. 

Min pappa

Kategori: Familj/vänner

Hälsar på hos mina föräldrar. Var här för bara några dagar sedan men kände starkt att jag ville återvända igen till helgen. Anledningen? Min pappa. 

Min pappa har alltid varit mycket äldre än mamma. Mycket äldre. Jag reflekterade sällan över det när jag var pytteliten men efter hans första hjärtinfarkt när jag gick i sexan blev det en verklighet. Med åren har jag mentalt förberett mig på att inte ha pappa hos mig för alltid. Inte ens halva livet. 

Kanske har jag förberett mig på hans död lite väl tidigt kan tyckas. När han fortfarande var aktiv, arbetade och hörde vad man sa, då var döden inte ens jättenära. Men det senaste året med ytterligare en infarkt och en nu gammal man i en också gammal mans kropp har fått mig att förstå att mina barn troligtvis inte kommer få växa upp med en morfar.

Jag vet att man överlever sorg. Sorg som barnlöshet och ens förälders bortgång. Jag vet också att min pappa alltid kommer finnas kvar hos oss även när han inte är här. Mina barn kommer få berättat för sig om sin morfar. Hur trygga vi var med honom, att han alltid fick oss att skratta, att han älskade barn och hur mycket vi saknar honom. Varje dag. 

Han är fantastisk och varje stund med honom är något jag sparar med mig för alltid. Pappas flicka kan fortfarande få honom att skratta. Nu hoppas pappas flicka bara att hon hinner ge honom bland det finaste man kan ge sina föräldrar. Ett besked om att "du ska bli morfar".