Ombytta roller
Kategori: Barnlöshet
Vi behövde ta om våra blodprov. Enligt läkaren får man spara testerna högst ett år. För oss hade sjutton månader passerat sen sista provtagningen.
Så idag bestämde vi oss för att åka in till mottagningen. Efter detta kan vi äntligen bli remitterade till ytterligare IVF försök. Bara att komma förbi utan att boka tid, sa dem. Jag bad till Gud att slippa gravida kvinnor i väntrummet. Tanken for genom skallen när vi möttes av ett tomt väntrum, nu passar det att bli bönhörd.
Han skämtar med sjuksköterskan. Genast är vi förtroliga med varandra, alla tre. Hon vet nu om vår hemlighet. Säger att det här ska vi fixa. Jag känner mig lugn men också ödmjuk för vad som komma skall. Vi har bytt till privat. Trots det att vi alltid tidigare blivit bemötta på ett högst professionellt sätt saknade vi nog båda en mer personlig kontakt med läkarna.
Min tur. Jag börjar. Blodbrov är ingen stor grej. Jag väljer att titta bort. Har klätt mig i t-shirt för dagen. Har varit med förr. Det är över på bara ett ögonblick. Tre rör med mitt blod. Upprepar personnumret igen. Så var jag klar. Då var det dags för honom. Kanske är han nervös. Han klarade aldrig under nedregleringen att hjälpa mig med sprutorna i magen. Nu sitter min stora, starka man i stolen för ett nödvändigt ont. Hon kämpar med nålen. Hittar ingenstans att sticka. Jag tittar till på honom. Färgen i ansiktet har försvunnit. Jävlar, han svimmar ju.
Hon avbryter. Efter djupa andetag, en tveksam försäkran från hans sida om att allt är bra behöver de byta rum. Sjuksköterskan vill att min man ligger ner när hon sticker.
Jag sitter kvar i det tomma vänrummet. Fortfarande har inget preggo dykt upp. I bakgrunden spelas instrumental musik. Från ett annat rum hör jag han prata om att han minsann varit med om värre saker än det här. Jag börjar skratta. Hela situationen är helfestlig.
För idag var det jag som var stark.
