b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Ofrivilligt barnlösas dag

Kategori: Barnlöshet

Här kommer min berättelse på Ofrivilligt barnlösas dag. 

Det är mars 2012 och vi är i Thailand. Jag övervinner min höjdskräck och bestiger berg. I en lagun går han ner på knä utan vare sig botten eller ring. Vi förlovar oss och bråkar värre än någonsin några dagar efter det. Så är vår kärlek. Djup och stormig. 

Ombord på flyget på hemresan får jag min menstraution. Det är första månaden utan att vi skyddar oss och vi hade bestämt oss att vara redo för barn. Det där med att känna sig redo tror vi inte mycket på. 

I början på sommaren firar vi min födelsedag. Jag sitter i timmar och dricker vin och frågar hans då gravida syster om förlossningar, graviditeter, barn osv. Alla förstod att vi var på gång. 

En månad senare gratulerar jag en väninna till sin graviditet. Inom mig växer en avundsjuka. 

Året tar slut och vi bor nu i ett hus sen hösten. Hejdå trånga lägenhet och hej frihet. Vi älskar det. Samtidigt börjar jag bli mer desperat och ledsen. Tröstar mig med att ett år ännu inte passerat och än är inget förlorat. 

I början på 2013 ringer jag Gyn. Får en kort tid därefter komma på undersökning. Gynekologen bryter på svenska och jag förstår inte vad han säger. Med mig hem får jag ett informationsblad om "Endometrios". På posten kommer tid för titthålsoperation. När jag läser om Endometrios blir jag rädd. Det står saker som "kbt-terapi", "obotligt", "smärta". 
Efter operationen och narkosen har jag svårt att piggna till och ligger i sju timmar på uppvaket. Så länge att sjuksköterskan vill att jag körs ut därifrån i rullstol. 

Konstaterad Endometrios och året följer med utredningssamtal på IVF-klinik och väntan samt en lång sommar. Sambons bror och tjej berättar redan i vecka fem att det ska ha ett barn. Jag tappar förståndet. Så var det jul igen. 

2014 startar starkt. Jag får ett sms av en vän. Hon är med barn och nästan ursäktar sig då hon känner till vår resa. De väntar ett syskon till min gudson. En gudson jag inte gjort mig förtjänt av. Jag utser mig själv till världens sämsta vän samtidigt som jag gråter för att det inte är vi som väntar smått. Vi påbörjar vår första IVF. Jag nedregleras med nässpray och sedan övergår jag till sprutor. Via vårdcentralen blir jag remitterad till samtalsterapi. Jag har fastnat i en depression. Uttaget av embryo var fruktansvärt och min sambo tvingas lämna av mig vid tåget då han själv skolkat från en kurs på annan ort. Mamma följer sedan med för återinsättning. Fina befruktade embryo. Ett till mig och sex till frysen. Mindre än två veckor senare börjar jag blöda. En av tre blir gravida på första försöker. Jag var inte en av dem. Våren är här och terapin fortsätter. Min man accepterar önskemål om att avvakta med fler försök. 

Sommaren har passerat och jag är lite lyckligare men inte mycket. 

Till hösten får vi ett av våra embryo från frysen insatta. Två klarar inte upptiningen. Jag får mens. Igen. Månaden efter testar vi en gång till. Ännu ett embryo klarar sig inte. Ett i mig och ett kvar i frysen. Jag får mens i Turkiet efter ett spökstreck på graviditetstestet. Mörker. 

Sista försöket och tre timmars nervös bilfärd till kliniken. Har vårt sista embryo klarat sig eller får vi vända och åka hem? Allt går bra och vi är naturligtvis övertygande om att mirakelägget ska fästa. Det gör det inte och lagom till advent är vi barnlösa igen. Veckan efter när vi åker bil berättar sambon att ett av våra närmsta kompispar väntar barn. Jag gråter i bilen och han smeker min hand. 

Vi firar jul och får mycket kompensations klappar eftersom alla nu vet att vi två inte kan få barn och kanske aldrig heller får några. 

2015 är här. Vänner fortsätter bli gravida och vi fortsätter planera behandlingar. 
Jag vet inte hur våra liv ser ut på nästa Ofrivilligt barnlösas dag. Det är det som kallas livet oavsett barnlöshet eller ej. Det blir bara något mer påtagligt när man kämpar för något. 







Mobbning

Kategori: Familj/vänner, Livet, Sorg

Vaknar upp idag lördag och lägger mig på soffan. Slår på Nyhetsmorgon precis i tid för att se en far berätta om sin 13-åriga son som tog livet av sig pågrund av mobbning. Ett barn i veckan tar livet av sig. Luften går ur mig. Precis innan har jag läst kommentarsfältet hos en känd bloggerska. Det är vidrigt. Rent ut sagt vidrigt. 
 
Tänker tillbaka på när vi var små jag och min bror. Jag försöker att inte tänka på det så ofta. Det är för mycket att tänka på. Hur ensam han var. Övergiven. Jag bli arg. På mig själv, på mina föräldrar, på hans skolkamrater, fröknar, rektor, föräldrar. Hur han dagligen blev retad. Inte bara för sin personlighet utan för sitt yttre. Hur han fortfarande gömmer sitt ansikte för att pojkarna i hans klass i flera år kallat honom öknamn. Jag, hans syster, var för upptagen med att passa in i skolan, bland de tuffa tjejerna, bli accepterad att jag mest förnekade att vi var syskon. Hur kunde jag göra så? 
 
Jag minns hans studentdag. Hur han fick klä sig precis i det han ville. Han var vår stolthet. Hela släkten var där. Festen skulle vara nykter. För min bror drack inte. Han gick inte ut med alla godkänt men han gick ut. I tolv år hade han tagit sig till skolan och bara stått ut. Trots att han hatade det. Trots att alla jävlades med honom dag ut och dag in. Det var värt allt firande i världen och mer av en bedrift än de bästa betygen i världen. 
 
Så vi åkte till allesammans till min brors studentfest och drack läsk. 
Och aldrig igen skulle jag vända honom ryggen. 

En helt vanlig söndag

Kategori: Barnlöshet

Det var en söndag. Jag tog bilen till sjukhuset i stan för att ta blodprov. Uppe på avdelningen var receptionen stängd. Väntrummet hade okuperats av nykläckta föräldrar och deras lilla bebis. Jag kunde inte förmå mig att sätta mig bredvid dem för att vänta på min tur. Så stående, lite lätt lutad mot en vägg i korridoren stod jag och avvaktade. Tänkte på vilken brevlåda i närheten som töms på söndagar. Det var av ytterst vikt att blodprovet kom iväg till ivf-kliniken samma dag. 

Efter en stund dyker en man och tjej upp bakom mig. De ställer sig vid motsvarande vägg och väntar. Jag ser nästan direkt vilka de är. Resonerar med mig själv i ett par minuter om jag ska orka hälsa. Under min nya rosa keps blundar jag för en sekund och hoppas bli osynlig. Pallar inte prata med folk jag känner idag och inte här. 

Efter vad som känts som de längsta minutrarna i mitt liv bestämmer jag mig för att titta upp. Jag tar några steg och omfamnar först henne och sedan hennes kille. Vi småpratar och efter en stund säger jag "jag ska ta blodprov, vi håller på med IVF. Vi har svårt att bli med barn" Jag vet inte varför jag förutsatte att de skulle ha någon som helst kännedom om IVF men jag brydde mig inte om att utveckla. Då vänder paret sig om och ser på varandra och så svarar dem "vill du ha lite stöd, vi med". 

Så står vi där. Plötsligt blir allt på riktigt. 
Jag minns tillbaka en Valborg två år tidigare. Under middagen har jag och de övriga tjejerna i sällskapet tagit oss ut på balkongen för en cigg. Den ena tjejen  öppnar plötsligt upp sig om henne och hennes mans mångåriga kamp för att få barn. Jag blir helt varm. Vi hade då haft vårt första utredningssamtal och fått tid till ivf-kliniken. Jag började genast ställa nyfikna frågor. 

Några år senare. En för folk vanlig helgdag står jag och svarar på samma nyfikna frågor. Samtidigt runt omkring oss i korridoren rullas det runt nyfödda bebisar. Jag minns att vi skrattar åt den absurda situation vi befinner oss i och sen omfamnar vi varandra på nytt. 

Vi har inte hörts sen dess men av hela mitt hjärta önskar jag att deras resa blir något kortare än vår. Jag hoppas också att deras resa blir något lättare av att veta att de inte är själva om denna ofrivilliga kamp. Jag vet att min blev det iallafall efter den där valborgsmässoafton.