b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Sorg och längtan

Kategori: Gravid, Sorg

Igår började jag rensa i biblioteket av frustration. Färgkoordinerade böcker, slängde papper och torkade ytor från damm. Jag tror vi kommer få bebis tidigare än beräknat. Jag känner det i min kropp och jag vill inte då behöva få tio pocketböcker på tårna när jag öppnar bokhyllan. 
 
Tre timmar tog det att rensa i våra skåp. Han jobbade kväll. När han ringer sitter jag mitt i högen av IVF-papper. Han ringer nu en gång per arbetspass, det har aldrig hänt förut. Hans jobb är intensivt och jag blir glad av att han tar sig den tiden. Jag frågar över telefonen om vi ska spara papper och broschyrer från vår behandling. Något förvånad blir jag när han säger ja på frågan. "Vi kan behöva det igen". Jag skrattar. Tänker att han skulle sagt "släng skiten". Precis då tar jag upp vårt senaste resultat av frusna ägg. Vi har två. Två långtidsodlade embryon i frysen. Med tanke på att fyra inte ville fästa efter återinförande och tre inte klarade upptiningen efter första fulla behandlingen känns inte två så tryggt. Jag blir lite besviken när jag ser resultatet. Hade förträngt. 
 
Jag vill sätta mig ner och förklara för världen vad IVF gör med en människa. Vi försökte bara i tre år. Ett år på egen hand. Året efter det, på egen hand och under utredning. Efter det ett år med ivf-försök och sen var vi äntligen gravida. När bebisen kommer har vi längtat i 3år och 10månader. Jag säger "bara" tre år för de flesta som jag känner har kämpat längre än så. Vi har haft tur. Inte lika stor dos tur som de som blir gravida naturligt efter några månader men i IVF-svängen är vi lyckligt lottade. Det är svårt att förklara. Jag har turen att ha vänner nära mig som delat samma öde. Med varandra delar vi våra tankar och känslor. Det känns skönt. 
 
Sen skriver jag mycket. Det har alltid varit en tröst. 
 
Dagboken 31/10-14
 
När kommer du till oss ditt lilla frö? Vi längtar efter dig. Ska mamma byta jobb först? Är det därför du väntar? Du förstår det löser sig ändå. Du kan komma. Jag är lugn och lycklig nu. Vi har ett jättefint hus och ett rum till dig. Pappa har redan bestämt tapet. Mitt lilla frö. Kom när du är redo. Jag väntar på dig. Vi mår bra. 
Jag har fått hjälp att hantera längtan men snart vill jag ses så vänta inte för länge. 
 
Älskar dig, 
din mamma 

Jag ska bli mamma

Kategori: Livet

Igår var vi på sista föräldragruppsträffen. Vi gick tillsammans. Fnissade innan vi klev in genom dörrarna. Han sa bestämt att "nu måste vi skärpa oss". Trots det hade vi svårt att hålla oss för skratt när vi visades en film om amning. Att lite tuttar kan vara så befriande.
 
Nu är det inte långt kvar. Imorgon går vi in i vecka 34. Idag gick jag hem tidigare från jobbet och kräktes när jag väl var hemma. Jag känner mig illamående och matt. Det kom inatt men envis som jag är gick jag ändå till jobbet idag. Jag är aldrig hemma från jobbet annars. Hoppas jag är frisk tills imorgon. Att jobba är det roligaste jag vet.
 
Hela dagar nu tänker jag på att jag ska bli mamma. Det är så overkligt alltsammans samtidigt som det känns som världens mest naturliga grej. Jag visste innerst inne att vi skulle hamna här till slut. Jag minns när jag satt i trädgårdsstolen framför vårt nyköpta hus och stirrade in i skogen och sa högt för mig själv "du vet att du kommer bli mamma". Jag önskar att jag varit mindre ledsen. Jag önskar jag känt mig mindre ensam. Jag önskar att jag hade tagit mer plats och pratat mer om min sorg och rädsla med mina vänner och familj. Jag har svårt för att dela med mig. 
 
Det gör ont i mig när jag tänker på hur svårt det var att ta sig hit. Vi kom så långt, han och jag. Vi ser varandra varje dag, vi skrattar och älskar varandra villkorslöst. Vi är en mamma och pappa till ett ofött barn som vi längtat efter i en evighet. 
Snart är vi en hel familj.
 

Rutinkontroll

Kategori: Gravid

Idag var det kontroll hos barnmorskan. Jag var fast besluten över att gå själv denna gång då han jobbat natt och endast hade ett fåtal timmars sömn innan nästa arbetspass. 
 
Jag hade laddat rätt länge. Säkert ett par dagar. Tänkt på önskat SF-mått, på eventuell vikuppgång och det obligatoriska blodprovet. Jag kände mig faktiskt inte ens orolig imorse när jag parkerade bilen utanför familjecentrum. Vecka 33 och om bara ett par minuter skulle jag få höra vår pojkes hjärtljud. Först skulle vi samtala lite, barnmorskan och jag. Jag har fortfarande lite svårt för hennes något överpedagogiska sätt att tilltala mig. Jag minns vårt allra första möte. Då kände jag mig irriterad precis hela tiden. Vi hade kämpat i över tre år för att bli gravida. För oss var det viktigt att man förstod att vi var skräckslagna och oroliga i samband med graviditeten. Nu efter flertalet träffar måste jag erkänna att jag trivs med vår barnmorska. 
 
Alltid tidigare när han varit med på mötena har jag varit kontrollerad och inte ställt för många frågor. Jag har varit skärpt och inte låtit oron ta i överhand. Han har det inflytande. Han förutsätter att allt är bra till någon bevisar motsatsen. Men så ställde barnmorskan en öppen fråga idag och allt var förgäves. "Hur mår du?" Jag började berätta. Vi avverkade allt och jag tänkte det var tur han inte lyssnade nu då oron gavs alldeles för mycket utrymme. När jag hör mig själv fråga om det är vanligt att bebisar dör i magen inser jag att jag gått för långt. Diplomatiskt svarar hon att nej det inte vanligt men att allt kan hända. Vad ska hon svara? Det finns inga löften. 
 
Sen tog hon med mig in i annat rum där jag fick lyssna på perfekta små hjärtljud. 
Då kände jag mig lite lugnare och åkte direkt hem för att väcka mannen och berätta de strålande nyheterna. Han verkade mest förtjust över att bebisens huvud borrat ner sig och han nu låg med rumpan upp. Det var kul, sa han.