b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Att längta tills man tröttnar

Kategori: Barnlöshet, Gravid

Under den tiden vi försöke få barn sökte jag mycket information på nätet. Jag läste in mig på föräldraledighet, bebis utveckling fram till ett års ålder, graviditetsbesvär, förlossningar m.m Jag planerade också vårt barns rum och alla saker vi måste köpa. Sökte i timmar efter perfekta små bebiskläder. Sådär höll jag på. I tre år. Trots det att vi misslyckades gång på gång fortsatte jag med att planera för vårt framtida liv med barn. Ibland gjorde det mig ledsen men oftast skänkte det tröst att sitta där med surfplattan tryckt under näsvingarna. 

Det mycket märkliga som sen hända när vi äntligen blev gravida var att jag tappade allt intresse för det där surfandet gällande bebis. På skoj en kväll sa jag till min man att han kunde göra iordning bebisrummet en helg medans jag reste bort. Han blev eld och lågor. Nu i v.28 har han satt igång med sitt projekt och trots det att allt är tänkt att vara en överraskning kan han oftast inte hålla sig utan delar med sig av små detaljer. 

Jag är bara glad och tacksam för att han vill ta över allt det praktiska när jag tappat all den lusten. Jag vet också att han längtat lika mycket efter en bebis som jag och då är det extra fint att han ska få inreda ett rum till sitt väntade barn. 

Jag längtar förstås också. Det är bara det att jag längtat så länge att jag nästan inte orkar tänka mer. 



Återbesök

Kategori: Gravid

För ett par veckor sedan var det återbesök hos barnmorskan. Det var första gången vi gick dit förenade. Tidigare gånger hade nervositet resulterat i gräl precis innan mötena. Jag förstår nu, i efterhand, att vi egentligen inte ville gräla men rädslan från bådas sida var så stark och liksom tog i överhand för oss båda. 

Nu var vi glada och som alltid, i god tid. Barnmorskan samtalade länge om våra jobb och om andra oväsentliga saker. Min man hade gått av sitt nattskift vid 07 samma morgon och nu var klockan 09. Han vägrade annat än att följa med trots det att jag erbjudit mig att gå själv. Jag ville påskynda barnmorskan något och till slut var det dags att lyssna på vår bebis hjärtljud. Rummet fylldes av dessa och jag föreställde mig vårt barn där inne. Livlig och nyfiken. 

Efter det följde provtagning och vikt. Alla värden såg bra ut och vikten regerade hon inte på alls. När hon sedan visade kurvan på datorn låg jag något övre det "normala". Vi tittade på varandra. Vad han föreställde sig vet jag inte men jag såg framför mig en monsterbebis med sju armar och två huvud. Jag som under hela tiden frågat "är det normalt?" blir tyst. Tänker på alla kommentarer om hur stor mage jag har och tittar nu på kurvan. Det här är slutet. Alla hade rätt. Något är verkligen fel. Jag hör plötsligt min kille fråga "hur farligt är det att ligga över?" Då tror jag att barnmorskan på riktigt förstår vår oro. Jag blir ledsen för hans skull. Jag vill inte han ska vara orolig. Efter det får vi en föreläsning i huruvida alla är olika och att ligga lite över eller under har ingen som helst betydelse. Hon berättar att många kvinnor ställer liknande frågor  efter allmänhetens ständiga tyckande kring en kropp under en graviditet. Hon är uppenbart irriterad på denna allmänheten. 

Sen skrattar vi alla så gott och jag med min stora mage vaggar vidare till jobbet där jag senare samma dag får kommentaren "så tjock redan". Nu svarar jag bara "ja, men så perfekt på kurvan jag ligger".