b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

En social liten grabb

Kategori: Familj/vänner, Livet

Vi har haft vänner boende här några nätter. Familj med två barn på fyra och sju år. Vi märker stor skillnad på vår lilla kille sedan de kom hit. Första halvtimmen efter de anlänt var han orolig och ledsen men sen vände det och nu har han tagit stora utvecklingssprång på kort tid.

Jag jobbar halvtid nu under mannens semester av flera anledningar. För det första tycker jag det är skönt och framförallt roligt. Då jag cyklar en längre sträcka fram och tillbaka till jobbet får jag också träning. Jag är borta cirka sex timmar i sträck. Jobbar jag eftermiddag är jag noga med att ge lillen mat och stunden på morgonen och noga med att natta han när jag kommer hem. Jobbar jag förmiddagen har vi flera timmar kvar att hänga innan nattning. Ibland möter killarna upp mig efter jobbet och vi går en runda på stan eller åker på en fika hos bekanta. Jag sparar inte många men några föräldradagar på detta sättet. Dessutom slipper jag och mannen äta upp varandra. Det är fortfarande ansträngande att vara småbarnsföräldrar men vi vet att det är övergående och gör en inte alltför stor sak av det.

I fredagskväll cyklade jag det fortaste jag kunde hem för att äta middag med alla inneboende. Hemma ser jag att älsklingen sitter i gåstolen och blir puttad av barnen. Det går väldigt fort men jag ser hur glad han är över att bli så uppassad. Min instinkt säger mig att jag vill rädda honom och ta upp honom i famnen. Han kan ju göra illa sig men jag slappnar av något och till min förvåning är han supernöjd en lång stund. De stora barnen plockar på honom, klappar hans hår och kittlar hans mage. Det är coolt att se. Jag förstår att detta gör mig gott lika mycket som han. Jag ser och lär av erfarna, rutinerade föräldrar. Jag anammar. När vi igår kväll passade det ena av de stora barnen och hon på eget bevåg tagit upp bebisen i sin famn förmanade jag henne men blev inte stressad. Var noga med att tala om att vi vuxna alltid måste hjälpa till om hon vill hålla bebis.

Nu på bara några dagar börjar bebis bli intresserad av att försöka ta sig framåt, han är mer nöjd och är på gång att börja kunna sitta. Han utvecklas i rekordfart och kanske är det lite omställningen från en överbeskyddande mamma till ett hus fyllt med skratt, kärlek och lek som har gjort att det gått så snabbt. Det är fantastiskt.

En kväll utan barn

Kategori: Familj/vänner

Så gjorde vi det då till sist. Vi hade barnvakt för en helkväll. Ingen stor grej kanske för de flesta mammor och pappor men väldigt ansträngande för denna lilla mamma.

Att allt skulle gå bra kunde jag förstås räkna ut men det där dåliga samvetet innan var ganska bedrövligt att ha att göra med. Jag har mina andningspauser när jag jobbar, nu halvtid när sambon har semester. Det är inga konstigheter att lämna honom till sin pappa för att han är trots allt en pappa och vi har en plan att skola in lilleman senare och då behöver jag jobba. Det är verkligheten men att ha barnvakt för att vara själv bara för att har inte känts rätt. Han är vårt ansvar och vi hans trygghet. Han är knappt åtta månader. Han är en bebis. Behöver vi verkligen roa oss på tu man hand redan?

Min mamma och pappa kom hem till oss för att ta hand om lilleman. Att de skulle vara här kändes självklart. Det är här han är tryggast och somnar då i sin säng (vår). När kvällen startade var det som att all oro släppte. Kanske hjälpte första drinken till eller var det så att jag bara bestämt mig för att vara cool med situationen. Dessutom vet jag hur stolta mormor och morfar var för att få förtroendet. Kvällen var fantastisk och blev sen. Visst krävde jag lite rapportering från min mamma vilket jag också fick. Hon försäkrade mig om att allt gick bra.

Nu till helgen är vi bjudna på inflyttningsfest som vi planerat att gå på. Farmor och farfar lovade att hjälpa till denna gång men när de visat sig att de även lovat att ha sambons brors dotter kände jag att det fick vara. Första gången vill jag gärna att de har all fokus på vår son och knyter an och allt det där. Visst fixar de att vara barnvakt åt båda två samtidigt men jag känner inte längre att den där inflyttningsfesten är så viktig och står gärna över. Klart jag känner lite irritation över att vi är dem som står tillbaka när vi nu äntligen vågat be om barnpassning. Frustrationen över att farmor och farfar ändå har svågerns barn väldigt frekvent men då vi frågade för sent får vi också skylla oss själva. Vi är inte överens här, jag och han. Han ser inte problemet i att lämna bort vår son i en sån situation men jag vet att han egentligen mest av allt bara längtar efter att vara vi två en kväll till och att han blir besviken. Här står jag ändå på mig.

Jag är inte så brydd längre. Vår fantastiska kväll lever vi på länge. Fast det mest betydelsefulla är ändå när vi vid 02.45 ligger på varsin sida om vår kille och han vaknar till för ett ögonblick, tittar på sin pappa och sen på mig, hans mamma och efter det faller tillbaka i djup sömn.

Mens ångest

Kategori: Barnlöshet

Trots att tiden då jag var gravid kändes alldeles för lång och var mest fylld av skräck att bebis skulle dö finns det inget som går upp mot mens ångesten.

Min mens kom inte tillbaka omgående efter det att jag slutade amma. Det dröjde faktiskt och jag började till och med tänka ny bebis och plötsligt händer det och den biten men naturligtvis var jag inte gravid. Jag brukar skoja och säga att vi kör på nu men han har dämpat mig med ord. Sagt att vi ska ta det lugnt och sådär. Jag måste erkänna att jag blivit irriterad på hans sätt att avfärda diskussionen. Vill han inte ha fler barn?

Sen kom mensen intågande. Liksom skrek -SE MIG! Den förlamade mig när den dök upp. Jag slungades tillbaka i tiden. PMS och Endometrios smärta. Jag kunde inte reda ut vilket. Blev bara nedstämd och på dåligt humör. Nu är det precis så någon vecka i månaden.

Jag tror jag vill ha fler barn och han säger väl ja på frågan. Skydda oss finns inte på kartan men ändå är han så tyst och försiktig. En av dagarna när han för liksom hundrade gången betedde sig sådär konstigt blev jag lite arg och stampade med foten. Då kom det. HANS mens ångest. Han som plockade upp spillrorna av lilla mig efter varje röda vecka i tre år. Spillrorna som bara blev fler efter varje mens. Han säger att det var skittufft och fruktansvärt och han orkar inte med det igen. Han vill inte se mig hoppas och sen gå förlorad.

Killar har också mens. Och mens ångest.