b a (r) n b r y t a n d e

Jag balanserar på sängkanten. Vill inte flytta honom när han sover det djupaste. Han andas tungt. Jag kryper upp alldeles intill nestet. Snusar på hans hjässa. Drar in hans doft. Vilar min vänster hand på hans. Hans små fingrar flätar sig runt mina. Jag blundar och känner tårar söka sig nerför mina kinder. 

För ett par år sedan vilade jag i hans pappas famn till samma lugna spellista vi alltid spelar. Hade alltid svårt för att somna då. Hoppades. Längtade. Var ledsen. Grät. Kände förtvivlan. Hopplösheten efter att cyklat med benen, sovit med kudde under rumpa, stått på huvudet. Allt efter att vi älskat. Älskat på klockan. Efter bestämd tid. Hur man släpper alla sina begränsningar i förmån för att få bli mamma. Hur jag överlevde alla de dagarna, alla de fem gånger jag hade ett befruktat embryo i magen. Ovetskapen. Hur jag till sist orkade falla in i sömn. Hur rädd jag var. Nedstämdheten. Ensamheten. 

Ikväll gjorde det fysiskt ont när jag såg på mitt barn. Ont för allt som var. Ont för vad som är nu. Jag tror det kallas kärlek.