Jag har såklart älskat honom från första stund. Han är självklar i våra liv men också ett mirakel. Det var så många år han inte fanns här att vi fortfarande går runt i total chock. Flera gånger om dagen tittar vi till på honom och liksom häpnar över att hans existens.

Han är vårt allt och har varit från första stund. Han är snart tio månader och nu först vågar vi lätta lite på dörren kring vilken stor omställning det faktiskt var att få barn. Både jag och min sambo är två personer som älskar att göra. Vi ser, åker, promenerar, leker, bygger, upptäcker osv. När vi längtat efter bebis har vi egentligen längtat efter barn. Ett barn att gå på picnic med, bygga lådbil, leka kurragömma, baka, måla, klättra, gunga osv. Det första halvåret bjöd på fantastiska känslor och en massa kärlek till vårt barn men också sömnbrist, gräl, tårar, förtvivlan, osäkerhet, ångest, oro, frustration. Det var inte lätt att vara mamma till en ledsen bebis som ofta hade ont i magen och sällan var nöjd. Det var ibland inte ens roligt.

Det gick sex månader och så ett par månader till. Plötsligt kunde han säga pa-pa, titta efter lampa, sitta själv och skratta och plötsligt blev allt så mycket roligare. Inte längre vill jag jobba fast jag gör det ändå ett par pass i veckan så jag kan vara hemma ännu längre. Plötsligt har det blivit livsviktigt att få vara med honom utan dagis en bra stund till. I veckan gick vi i samlad trupp till lekplatsen en bit bort. Hund, mamma, pappa och barn. Vi skrattade samtidigt som vi sprang omkring för att upptäcka tillsammans.

Imorgon ska vi gunga igen. Och livet blir inte mycket härligare än såhär.