b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Kejsarsnittet

Kategori: Allmänt

"Ska du inte ha planerat kejsarsnitt nästa gång" sa han. Vi har inte ens bestämt oss än om vi ska försöka med syskonförsök men frågan han just ställde fick mig att minnas tillbaka när lilleman kom till världen, för sådär 16 månader sen.

"Han måste ut" sa läkaren. Man hade för bara en kort stund innan gjort hål på fosterhinnan och vattnet hade gått. Efter det minns jag att en kvinnlig läkare kom för att ta prov på bebis hjässa pågrund av stressade hjärtslag. Jag hade börjat få ont igen och blivit tillsagd att stå upp. Samtidigt kräktes jag och det där trycket jag nu kände där nere var fruktansvärt och inte för mig hanterbart alls. Jag försökte förklara mig, att jag minsann hade läst på om förlossning och försökt förbereda mig. "Du är duktig" bedyrade barnmorskan som för övrigt var den bästa under dessa snart 24 timmarna vi legat inne. Jag kände mig inte duktig alls utan värdelös. Hur är det möjligt att föda barn? Jag fixar inte det här. Jag dör. Kanske inte dör, fattade jag sen men vad är det som händer med min kropp. Jag kommer iallafall sprängas lite. "Är inte provet bättre om tjugo minuter blir det kejsarsnitt" sa läkaren. Jag började gråta och hann tänka att min pojk inte mår bra. Hans hjärtljud hade legat något högre en tid men kejsarsnitt? Började tänka på min mammas sista förlossning som slutade med urakut kejsarsnitt där hon sövdes ner och lillebror var nära att dö. Pannbjuvning och långt förlopp som var traumatiskt för både mor och son. Jag tänkte på förlossningsbrevet vi skrivit. Hur tydlig jag varit med att bebis går i första hand, att jag kände en oro för att något sånt skulle hända och att man hellre då gör kejsarsnitt om bebis visar tecken på att må dåligt i magen. Jag förstår naturligtvis att detta är standardrutin men ville ändå ha det skrivet.
Läkaren var tillbaka igen efter redan några minuter och konstaterade att det blir kejsarsnitt. Sen gick det fort, rummet fylldes med folk. Jag fick lägga mig ner på sängen. Hann se min mans lättnad när det drog igång. Jag vet att det här var hans önskan. Han är en människa som vill ha kontroll på situationen vilket han nu fick. Lättnade infann sig hos mig också. Fick medicin som gjorde att all värk avstannade. Den kvinnliga narkosläkaren som satt epiduralen fel tidigare på natten och fått sticka om lyckades nu fumla igen och spruta ut en vätska i mitt ansikte. Hennes manlige kollega blev lite irriterad och jag fick genast ösa beröm över kvinnliga narkosläkaren och försäkrade henne om att vi var nöjda och tacksamma över hennes hjälp för att kompensera hennes misstag. Sen började det springas med mig i säng och jag tittade upp på belysning i taket och tänkte att detta var som på film. I operationssalen stod ännu mer människor och väntade. Jag kunde vicka på tårna och fick panik att man inte gett mig tillräcklig med medicin som gjorde att jag skulle känns snittet. Det var ingen fara, sa dem och så satte det igång. Under vår igångsättning hade jag känt mig ensam. Förlossningen var fullbelagd och vi hade mer eller mindre fått klara oss själva hela tiden. Ingen guidning i värkarbetet och dåligt med information. Nu i operationssalen hade alla oss i fullt fokus. På min högra sida satt den manlige narkosläkaren och min vänstra en undersköterska, min man fanns också där och mitt i morgonpassets skiftbyte var nu ett kejsarsnitt igång att ske. Det var spännande och tryggt. Skynket var uppsatt och efter en mycket kort stund ställer sig min man upp och sen hör jag någon säga "pappa följer med". Någon annan säger sen "hör mamma?" Men jag hör ingenting till en början för att sen höra ett skrik. Det är min unge det, tänker jag. Pappa kommer ut med vår son och visar stolt upp honom för mig. Han ser rolig ut bebisen, Kalle Anka mun tänker jag. Sen släpper all spänning sen fyra år och jag kräks, kräks, kräks. Fryser och skakar som en dåre. Kan inte längre fokusera på bebis och man utan mår så illa. Livmodern vill inte dra ihop sig så man får ge spruta och massera och ringa på överläkare. När vi är klara i operationssalen säger jag till min man "har du tackat ordentligt?" och alla brister ut i skratt. Jag rullas in på övervak och åt annat håll går pappa bärande på sitt barn han väntat på i en evighet.

Efter en timme kommer dem ner tillsammans för att hämta mig upp till BB och jag får för första gången ligga bredvid bebis som genast börja snutta på mitt bröst.

I flera dagar efter delade jag och mannen tankar, upplevelser och känslor kring kejsarsnittet. Vi hade så olika händelseförlopp att berätta och fyllde i åt varandra. Jag minns att vi sa att det var det häftigaste vi varit med om.

Jag har aldrig känt att vi gick miste om något när vi inte födde vaginalt. Vi känner oss berikade av det som skedde. Så kanske, om man får önska, att jag velat gör det igen, precis så.

Amningen

Kategori: Sorg

Först hade jag ångest på BB och tvingade varenda barnmorska som råkade säga hej att titta på mig när jag ammade mitt barn. "Gör jag rätt?" sa jag bryskt. Alla försäkrade mig om att lilleman sög fint och att det såg jättebra ut. Det hjälptes inte så när tredagars bluesen infann sig när vi var kvar på BB och jag höll på att gå under av oro lät jag till och med väga mitt barn före och efter amningen. Jag gick på riktigt och hämtade vågen på eget initiativ, rullade in den på rummet och körde en liten show med mäta-mata i någon timme. När barnmorskan väl tittade förbi för att hjälpa var ögonblicket redan över. Sen ammade jag, ammade, ammade, ammade. Han hade gått upp typ inga gramm alls på hembesöket vilket inte var så konstigt för jag ammade i 1,5 min åt gången. Dessutom hatade jag det till en början. Så fort barnet skrek, skrek mannen, "han är nog hungrig!" Till slut sa jag att yppar du ett ord till om hunger ska du få se på hungernöden och blängde min strängaste blick. Det här var väl ändå inte rätt? Ska han äta precis hela tiden? När är han mätt? Vill han äta något annat? Vad äter små skitungar på två veckor utöver bröstmjölk? Det var också väldigt smidigt tyckte mannen att jag valsade in i bebisens rum och slog mig ner i obekväm amningsfåtölj och ammade nattetid så fort ett pip kom sådär en gång i timmen. Hans nattsömn var med det helt orubbad. Första veckorna satte jag på en mysig belysning med stjärnor som lös upp i rummet. Efter en tid såg jag stjärnor ändå tack vare trötthetsdöden. Vi kämpade på och jag började gilla grejen och inte behövde jag längre skrika av smärta i en kudde när han sög tag. Bebis verkade ändå hungrig så efter tre månader trugade vi flaska som han vägrade till en början men efter en stund så ville han ändå ha och sen var han go och gla kexchokla så då slog mannen näven i bordet. "Ersättning är grejen" hade hans kollegor sagt uppmuntrande på jobbet och min man gillar ordning och reda så vi ammade och flaskmatade. Jag pumpade och pumpade och frös i små vackra kuber men då vägrade ungen min härliga bröstmjölk på flaska. Ersättning var smaskens tydligen så vips fyra veckor senare ville han inte suga på mina nedåtpekande bröstvårtor alls och så var det över.

Det är för alltid något jag kommer att ångra. Jag önskar att jag förstått att amningen skulle ta hela dygn till en början och att man med det inte hinner locka hår och stryka tvättlappar (!). Jag önskar jag kommit på det där med att liggamma typ direkt så vi fått mer sammanhängande sömn, jag önskar jag skitit högaktigt i min älskade man. Jag önskar jag varit nöjd med att sitta och amma och se tv-serier och äta chips hela dagarna. Jag var ju en amningsdrottning av rang. Jag slängde upp bröstet lite här och var och det flöt på som en dans men ändå så skulle jag ge upp det av någon anledning jag inte ens kan minnas.

Jag hade gärna gjort det igen.

Möte med BVC

Kategori: Allmänt

Det var redan inbokat en extra koll på BVC innan min senaste orosväng. Det kom väl till pass och i måndags promenerade vi då dit. Han kröp runt på golvet och skrattade, försökte bryta sig in genom glasdörrarna till öppna förskolan. När det var vår tur kom sköterskan ut för att hämta oss. Jag minns han satt och snurrade på någon sak men efter vår barnfria helg kände jag ingen direkt oro längre. När vi hämtade hem honom på söndagen hörde han våra röster i hallen och min mamma berättade att han blivit ledsen när han såg mig på bild. Vet egentligen inte hur man kan tolka det men kände igen oss gjorde han och vägrade sen lämna min famn.

På mötet så konstaterade vi att han hörde bra, lyssnade till sitt namn, hade gått upp väldigt bra i vikt och var fortsatt lång. Hon tog sig tid att berättade vad hon upplevde. Att han var en välmående kille med fin ögonkontakt och med upptäckarlust, senare i motoriken men stödjer på benen och har ordförståelse samt härmade. Hon menade att vi nu skulle njuta av vår son. Att han inte kan falla "rätt" var väl inte så konstigt tyckte hon eftersom hans mamma alltid räddat honom. Små barn slår sig, sa hon. Han tuggar inte sin mat. Har han fått bitar? frågar hon. Nej, hans pappa mosar maten och matar. Han kan inte äta själv. Får han öva? En annan oro som gnagt i mig är om vi skolar in han för sent. Vår kille kommer vara 21 månader när han börjar förskolan, tidigare inskolning än jag egentligen velat men senare än många andra. Det var fint att få hennes belägg på att så små barn inte har något behov av det utbytet med barn förrän i tre årsåldern. Att de utvecklas i en snabbare takt eventuellt efter inskolning faller sig naturligt då man lär av andra genom att härma. Man kan däremot förbereda en inskolning genom att vara i miljöer med fler barn för att vänja honom vid det. Vi har bra jobb jag och min man med oregelbundna arbetstider som också skapar vår förutsättning. Till hösten kommer vår sons tider variera efter behov, sällan mer än 20h och jag kommer plocka föräldradagar även i höst. Jag tror däremot att inskolningen kommer göra honom gott även om jag idag känner att det är helt otänkbart att låta någon annan ta hand om vårt barn. Det löser sig till det bästa.

Som utlovat vandrade vi då in till öppna förskolan efter kontrollen och som vanligt bland andra barn och vuxna är han nöjd kille som inte får några utbrott som nu annars är vanligt förekommande med sina föräldrar. Han observerade och ville helst promenera hand i hand med sin mamma. Över en timme var vi där och trots att vi satt uppkrupna i ett hörn fick vi samtala lite med både vuxna och barn. Dessutom tittade jag på andra barn och inte var han då så olik andra. Flera ettåringar gick inte och dessutom var snören också roligt för de flesta. Jag inbillar mig att nästa gång kommer kännas lättare. För visst märker vi en mer tillfreds kille när det händer saker, han har tröttnat på vårt hem, sina leksaker och det börjar kännas lite som en utmaning att hålla han nöjd. Dessutom har han en vilja av stål och blir helt galen emellanåt. Hur hanterar man egentligen raseriutbrott på så små? Låter jag han skrika av sig upplever jag att det eskalerar. Det enda som funkar något så när är att köra avledningsmanöver.

Jag tänker att kärleken är viktigast.