b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Ett årskontroll

Kategori: Familj/vänner, Livet

Äntligen hade tillvaron lugnat ner sig något när det var dags för lillemans ettårskontroll på BVC. Jag hade genomgått en lyckad operation någon vecka tidigare, vi var friska efter en sväng av vinterkräksjuka, vi var tillbaka hemma efter ett större renoveringsprojekt där vi tvingats bo hemifrån i veckor, sambon hade återgått till sina vanliga arbetstider. Det hade lugnat sig. Tiden till psykologen jag bett om hade blivit framflyttad vid ett par tillfällen men den fanns där nu i början på nästa år som en tröst mindre bra dagar. Allt var under kontroll. Det var inte bara vikt och längd idag utan också läkarkontroll. Hon ställde frågan om det var några funderingar. Jag berättade om hans andningsuppehåll på nätterna och snabba andetag. Hon tog sin tid, lyssnade på hjärtat länge och väl för att sedan säga - Jag hör ett litet blåsljud.

Då brister det. Då brister det av oro, av stress och tårarna forsar fram. Jag hulkar och tar mig för pannan. - Det är för mycket, säger jag om och om igen. Lugnar mig något efter vidare samtal. Vi blir snabbt remitterade till specialistläkare på sjukhus för ultraljud och EKG. På sjukhuset dagarna innan jul visar det sig att han har ett hjärtfel. Vi blir såväl omhändertagna att oron stillas av tydlig information och bekräftelse på vår oro. Han ÄR frisk, hålet kan växa igen, han mår bra. Se han som frisk. Regelbundna kontroller, ingen operation i dagsläget, näst vanligaste hjärtfel hos små barn. Allt är bra. Min älskling. Min fina kille.

Det är dagen före doppardagen och hela kvällen igår kämpade pappa och son genom sig andra omgången av kräksjuka. Alla härliga julplaner har ställts in. Inget firande med familj, ingen härlig dag på stan för att inhandla sista julklapparna, inget vuxenhäng med vännerna bara isolering hemma för en familj på tre. Vet ni vad, det gör ingenting. De sista månaderna med allt som har hänt i våra liv är det som att mitt hjärta fullkomligen exploderat. Idag låg han helt stilla länge bredvid innan han till slut somnade utmattad. Han är så fin. Vi har varandra, vi är friska, vi har det bra, det är allt som räknas.

God jul!

Vi är en familj

Kategori: Livet

Jag har såklart älskat honom från första stund. Han är självklar i våra liv men också ett mirakel. Det var så många år han inte fanns här att vi fortfarande går runt i total chock. Flera gånger om dagen tittar vi till på honom och liksom häpnar över att hans existens.

Han är vårt allt och har varit från första stund. Han är snart tio månader och nu först vågar vi lätta lite på dörren kring vilken stor omställning det faktiskt var att få barn. Både jag och min sambo är två personer som älskar att göra. Vi ser, åker, promenerar, leker, bygger, upptäcker osv. När vi längtat efter bebis har vi egentligen längtat efter barn. Ett barn att gå på picnic med, bygga lådbil, leka kurragömma, baka, måla, klättra, gunga osv. Det första halvåret bjöd på fantastiska känslor och en massa kärlek till vårt barn men också sömnbrist, gräl, tårar, förtvivlan, osäkerhet, ångest, oro, frustration. Det var inte lätt att vara mamma till en ledsen bebis som ofta hade ont i magen och sällan var nöjd. Det var ibland inte ens roligt.

Det gick sex månader och så ett par månader till. Plötsligt kunde han säga pa-pa, titta efter lampa, sitta själv och skratta och plötsligt blev allt så mycket roligare. Inte längre vill jag jobba fast jag gör det ändå ett par pass i veckan så jag kan vara hemma ännu längre. Plötsligt har det blivit livsviktigt att få vara med honom utan dagis en bra stund till. I veckan gick vi i samlad trupp till lekplatsen en bit bort. Hund, mamma, pappa och barn. Vi skrattade samtidigt som vi sprang omkring för att upptäcka tillsammans.

Imorgon ska vi gunga igen. Och livet blir inte mycket härligare än såhär.

En social liten grabb

Kategori: Familj/vänner, Livet

Vi har haft vänner boende här några nätter. Familj med två barn på fyra och sju år. Vi märker stor skillnad på vår lilla kille sedan de kom hit. Första halvtimmen efter de anlänt var han orolig och ledsen men sen vände det och nu har han tagit stora utvecklingssprång på kort tid.

Jag jobbar halvtid nu under mannens semester av flera anledningar. För det första tycker jag det är skönt och framförallt roligt. Då jag cyklar en längre sträcka fram och tillbaka till jobbet får jag också träning. Jag är borta cirka sex timmar i sträck. Jobbar jag eftermiddag är jag noga med att ge lillen mat och stunden på morgonen och noga med att natta han när jag kommer hem. Jobbar jag förmiddagen har vi flera timmar kvar att hänga innan nattning. Ibland möter killarna upp mig efter jobbet och vi går en runda på stan eller åker på en fika hos bekanta. Jag sparar inte många men några föräldradagar på detta sättet. Dessutom slipper jag och mannen äta upp varandra. Det är fortfarande ansträngande att vara småbarnsföräldrar men vi vet att det är övergående och gör en inte alltför stor sak av det.

I fredagskväll cyklade jag det fortaste jag kunde hem för att äta middag med alla inneboende. Hemma ser jag att älsklingen sitter i gåstolen och blir puttad av barnen. Det går väldigt fort men jag ser hur glad han är över att bli så uppassad. Min instinkt säger mig att jag vill rädda honom och ta upp honom i famnen. Han kan ju göra illa sig men jag slappnar av något och till min förvåning är han supernöjd en lång stund. De stora barnen plockar på honom, klappar hans hår och kittlar hans mage. Det är coolt att se. Jag förstår att detta gör mig gott lika mycket som han. Jag ser och lär av erfarna, rutinerade föräldrar. Jag anammar. När vi igår kväll passade det ena av de stora barnen och hon på eget bevåg tagit upp bebisen i sin famn förmanade jag henne men blev inte stressad. Var noga med att tala om att vi vuxna alltid måste hjälpa till om hon vill hålla bebis.

Nu på bara några dagar börjar bebis bli intresserad av att försöka ta sig framåt, han är mer nöjd och är på gång att börja kunna sitta. Han utvecklas i rekordfart och kanske är det lite omställningen från en överbeskyddande mamma till ett hus fyllt med skratt, kärlek och lek som har gjort att det gått så snabbt. Det är fantastiskt.