b a (r) n b r y t a n d e

Jag har blivit en sann egoist. Något jag faktiskt kan säga jag är innerligt stolt över. Det är mycket tack vare att jag träffade en fantastisk man för snart 4,5 år sedan. En man som inte gör sig till för andra, som är ärlig men inte brutal, social, tydlig, okomplicerad, gör precis det han vill och ber inte om ursäkt för sig. Han däremot träffade en tjej som skulle vara alla till lags, alltid satte sig själv sist, gjorde allt för att bli omtyckt, slog ner sig själv mentalt varje dag, bad om ursäkt för sig själv och såg bara prestationer. Hennes egetvärde var uselt. 

 

Sanningen är den att människor i din närhet oavsett vilket kris du går igenom kommer fortfarande sätta sig själv och inte dig i främsta rummet. De kommer inte pausa sina liv eller ringa varje dag. De kommer inte knacka på din dörr bara för att du har en dålig dag. De kommer inte sjukskriva sig för att vagga dig när du gråter eller sitta uppe en hel natt för att höra dig sjunga i förtvivlan. De kommer inte välja sina ord i din närhet. De kommer inte ens tänka tanken. 

 

Jag har under denna erfarenhet vågat börja säga nej till att alltid säga ja. Jag har fått förstå att jag inte är en central del i någon annans liv än mitt eget (möjligtvis också min mans). Jag har ställt mindre krav på min omgivning och då indirekt också på mig själv. Vilken befrielse. Genom att fokusera mer på mig själv och mindre på andra har besvikelsen också uteblivit. Jag uppskattar mina vänner och min familj nu för vad de ger utan att bli frustrerad över vad jag önskat att de borde.