b a (r) n b r y t a n d e

Jag hade kommit att bli ordentligt uppjagad över vårt ultraljud, det tredje i ordningen. Vid första i vecka 8 var vi bara glada över att något växte därinne i mig. Det andra minns jag inte jättemycket av då jag bara grät mest hela tiden. Fast jag minns att ultraljudsmaskinen inte ville starta och att kvinnan som skulle kolla bebisen var lite fumlig men snäll. Jag tänkte att det var ironiskt att det nu skulle dröja ytterligare ett par minuter innan vi fick se ett dött foster. Jag kommer också ihåg att jag försäkrade mig om att hon skulle titta efter hjärtat innan vi fick se bebisen på vår stora skärm. Det lovade hon att hon skulle. Sen såg vi ett hjärta och en ytterst liten kropp. Jag tittar på bort på honom och ser min fullvuxna man undvika min blick. Det fanns en överhängande risk att han skulle ta till lipen. Inte för att han någonsin skulle erkänna det. 

 

Så var vi i vecka 20. 19+5. Vi hade tid bokat 09.30 och vi var där prick 09.00. Jag är inte avslappnad och bara tänker på hur jag ska orka resa mig om min bebis dött i magen. Jag känner mig sorgsen för min tankar. Har ingen ro och innan jag anmäler oss måste jag springa på toaletten och kolla efter blod. Det gör jag av ren vana nu. Vi råkar ta dubbla kölappar och jag känner mig dum över misstaget. När vi satt oss ner börjar han som påstår sig inte vara nervös alls bläddra frenetiskt i en tidning. Minuterna går så sakta, vilket jag också påtalar hela tiden. 

 

Hon ropar mitt namn och vi tar alla i hand. Går åt motsatt håll än sist. Jag lägger mig på britsen och när skärmen tänds, den som för övrigt sitter mycket närmre oss nu än sist, visar den en annan bebis. Jag förstår att det var paret som vi såg gå alldeles precis. Nu har jag sett deras bebis och de såg glada ut, vilket måste betyda att vårt är dött. Jag hinner inte be denna kvinna kolla efter någonting för plötsligt så ser jag den på skärmen. Jag håller andan märker jag. Så säger hon att vi ser hjärtat slå och jag kippar efter luft. 

 

Jag börjar gråta förstås. Oron jag kände efter andra ultraljudet över att fostret knappt rörde sig är som bortblåst nu när jag ser vårt barns aktivitet där inne. Efter ett par minuter säger hon plötsligt "kön förresten, ville ni veta det? Eller det kanske ni inte ville?" så gör hon en ryckig rörelse med handen. Snopen över frågan då jag hittills bara blivit varnad för att man inte ska fråga själv det första man gör om man nu är intresserad av att veta. Så jag säger något så fånigt som att "titta på det viktigaste först". Men då är det redan försent för vi såg alla vad det skulle bli. För när min man svarar på frågan och säger "det var rätt tydligt det där", ja då vet jag också.

 

"Är det en kille?" säger jag utan att vänta på svar.

Nu vill han möta min blick. Jag tar hans hand och så säger jag igen "en kille".