b a (r) n b r y t a n d e

Till sist hämtade jag ut de där jäkla stickorna. Tänkte att det var väldigt onödigt att beställa nya när jag ändå inte besvärade mig med att lösa ut dem på posten. Beundrade det vita kuvertet och undrade om postkillen någonstans ändå kunde lista ut paketets innehåll. Orkade sen inte bry mig mer om det. Var mest bekymrad över att jag med all säkerhet ändå missat ägglossningen och skulle då bara slösa massa tester helt i onödan. Typiskt. Dubbeltypiskt.

 

Så dagen efter tog jag ett test. Inte vid morgonens första kisseri. För det glömde jag förstås. När jag väl kom på det blev jag så ivrig att jag inte ens brydde mig om att bli kissenödig igen. Ett par droppar lyckades jag ändå pricka rätt. Väntade ett par minuter. Långa minutrar. Jag hann plocka undan frukost, hämta mer kaffe, plocka iordning i soffan och slänga sopor. Tillbaka till toan med absolut ingen förväntan. Där möttes jag av världens starkaste supersmiley. Helt omöjligt. Jag borde ägglossat för typ fyra dagar sedan. Bröt upp för att se kontrollstrecken. Det var så starka. Inte alls som spökstrecket i Turkiet i höstas efter första insättningen av frysembryot när jag ändå fattade att graviditetstestet var ett minus men ändå ville försäkra mig om att jag hade rätt och därför frågade min stackars man som inte ens visste om att vi testade. Nej då, det här var definitivt en ägglossning. Eller kanske en graviditet? Det står trots allt på hela internet att ägglossningstickor fungerar som graviditetstestet och aldrig förr hade jag ju fått en så jätte,jätteglad gubbe. Det var bäst att ta ett till prov, nu för en graviditet. Tänk så oväntat, inte alls så planerat, jag menar det skulle ju inte vara en ivf-bebis då. Knappt en riktig efter det ynka ligget förra månaden. Det har hört talas om större mirakel än än så. Helt omöjligt var det ju faktiskt inte. Skulle jag väcka honom direkt eller vänta något till värsta chocken lagt sig? Eller var det kanske bäst att överraska stort. Jag kanske bara får en chans. Skulle det vara knäppt att vänta tills första ultraljudet? Nej, jag säger det direkt isåfall. 

 

Så kissade jag, igen. Helt utan förhoppning. Såklart.

Det var tur det. 

För det var lika minus som alltid.