Vårt otyg
Kategori: Livet
Under en kvällspromenad denna veckan med hunden stöter vi på grannen. Sist vi sågs, för 1,5 år sedan, fick jag ett förmaningstal om att hunden vår skäller endel i sin hundgård. Detta håller inte, fortsatte han. Jag blev så ställd av påhoppet att jag bara nickade tillbaka. Tror jag grät en skvätt efteråt.
Vi var såklart tillmötesgående. Satte upp mer insynsskydd, minimerade tiden i hundgården och samtalade med övriga grannar. Ingen annan upplevde vår hund som ett problem och menade att det är den grannen som är det verkliga problemet här.
Snart två år senare möts vi igen. Jag hälsar glatt utan något vetskap i vad som följer. I vår värld, då vi inte hört något annat, har allt lugnat ner sig. Vi blir påhoppade igen. Jag blir så besviken på mänskligheten att jag går där ifrån, med otyget till hund. Varför kan han inte samtala med oss på ett normalt sätt. Det ligger också i vårt intresse att alla är tillfreds.
Jag orkar inte med denna skit. Ville skrika. VET DU VAD VI GÅR IGENOM? JAG KAN INTE FÅ BARN. JAG HAR BARA EN HUND. HAN ÄR ALLT VI HAR.
