b a (r) n b r y t a n d e

Jag blir alltid tårögd till den där reklamen när två döttrar överraskar sin pappa under hans maratonlopp. Tänker att flickorna skriker lite väl hysteriskt efter sin pappa men blir trots detta så berörd varje gång. 

 

Min kille ska bli pappa. Efter hans första dag tillbaka på jobbet kom han hem och jag undrade om han sagt något om att vi väntar barn. Det hade han, sa han. Hur då? undrade jag. Han tittade på mig som om frågan ställdes på ett främmande språk sen fortsatte han. "Jag sa bara att jag skulle bli farsa i december". Jag grät inte när plusset på stickan uppenbarade sig. Jag var faktiskt inte ens nära men nu kom tårarna. Det var så jävla vackert alltsammans. Äntligen fick han säga det. Äntligen får han känna det. Äntligen vet han. 

 

På torsdag går vi in i vecka 20. Det har gått fantastiskt fort och otroligt långsamt. Jag tror mig inte känna mycket fosterrörelser och efter månader av kräkparad mår jag helt plötsligt förträffligt. Inga symptom alls stundtals och med massa jobb glömmer jag till och med ibland bort att vi väntar barn. I nästa vecka väntar tredje och sista ultraljudet. Inte en dag för tidigt.