Ofrivilligt barnlösas dag
Kategori: Barnlöshet
Det är mars 2012 och vi är i Thailand. Jag övervinner min höjdskräck och bestiger berg. I en lagun går han ner på knä utan vare sig botten eller ring. Vi förlovar oss och bråkar värre än någonsin några dagar efter det. Så är vår kärlek. Djup och stormig.
Ombord på flyget på hemresan får jag min menstraution. Det är första månaden utan att vi skyddar oss och vi hade bestämt oss att vara redo för barn. Det där med att känna sig redo tror vi inte mycket på.
I början på sommaren firar vi min födelsedag. Jag sitter i timmar och dricker vin och frågar hans då gravida syster om förlossningar, graviditeter, barn osv. Alla förstod att vi var på gång.
En månad senare gratulerar jag en väninna till sin graviditet. Inom mig växer en avundsjuka.
Året tar slut och vi bor nu i ett hus sen hösten. Hejdå trånga lägenhet och hej frihet. Vi älskar det. Samtidigt börjar jag bli mer desperat och ledsen. Tröstar mig med att ett år ännu inte passerat och än är inget förlorat.
I början på 2013 ringer jag Gyn. Får en kort tid därefter komma på undersökning. Gynekologen bryter på svenska och jag förstår inte vad han säger. Med mig hem får jag ett informationsblad om "Endometrios". På posten kommer tid för titthålsoperation. När jag läser om Endometrios blir jag rädd. Det står saker som "kbt-terapi", "obotligt", "smärta".
Efter operationen och narkosen har jag svårt att piggna till och ligger i sju timmar på uppvaket. Så länge att sjuksköterskan vill att jag körs ut därifrån i rullstol.
Konstaterad Endometrios och året följer med utredningssamtal på IVF-klinik och väntan samt en lång sommar. Sambons bror och tjej berättar redan i vecka fem att det ska ha ett barn. Jag tappar förståndet. Så var det jul igen.
2014 startar starkt. Jag får ett sms av en vän. Hon är med barn och nästan ursäktar sig då hon känner till vår resa. De väntar ett syskon till min gudson. En gudson jag inte gjort mig förtjänt av. Jag utser mig själv till världens sämsta vän samtidigt som jag gråter för att det inte är vi som väntar smått. Vi påbörjar vår första IVF. Jag nedregleras med nässpray och sedan övergår jag till sprutor. Via vårdcentralen blir jag remitterad till samtalsterapi. Jag har fastnat i en depression. Uttaget av embryo var fruktansvärt och min sambo tvingas lämna av mig vid tåget då han själv skolkat från en kurs på annan ort. Mamma följer sedan med för återinsättning. Fina befruktade embryo. Ett till mig och sex till frysen. Mindre än två veckor senare börjar jag blöda. En av tre blir gravida på första försöker. Jag var inte en av dem. Våren är här och terapin fortsätter. Min man accepterar önskemål om att avvakta med fler försök.
Sommaren har passerat och jag är lite lyckligare men inte mycket.
Till hösten får vi ett av våra embryo från frysen insatta. Två klarar inte upptiningen. Jag får mens. Igen. Månaden efter testar vi en gång till. Ännu ett embryo klarar sig inte. Ett i mig och ett kvar i frysen. Jag får mens i Turkiet efter ett spökstreck på graviditetstestet. Mörker.
Sista försöket och tre timmars nervös bilfärd till kliniken. Har vårt sista embryo klarat sig eller får vi vända och åka hem? Allt går bra och vi är naturligtvis övertygande om att mirakelägget ska fästa. Det gör det inte och lagom till advent är vi barnlösa igen. Veckan efter när vi åker bil berättar sambon att ett av våra närmsta kompispar väntar barn. Jag gråter i bilen och han smeker min hand.
Vi firar jul och får mycket kompensations klappar eftersom alla nu vet att vi två inte kan få barn och kanske aldrig heller får några.
2015 är här. Vänner fortsätter bli gravida och vi fortsätter planera behandlingar.
Jag vet inte hur våra liv ser ut på nästa Ofrivilligt barnlösas dag. Det är det som kallas livet oavsett barnlöshet eller ej. Det blir bara något mer påtagligt när man kämpar för något.
