Att låta det ta tid
Kategori: Livet
Mitt lilla monster. Inatt sov vi mellan 24-05.30, vilket är helt fantastiskt. Det är sen omöjligt att få honom att somna om då han öppnat sina blå. Upp och leka. Jag tar nästan alltid morgnarna med lilleman. Det är en mysig stund. Vi byter blöja, han leker på filt på golvet, håller mig sällskap i sin babysitter, vi sjunger "lilla foten akta dig", jag pussar han i nacken, han äter lite katrinplommon, tittar på oss i spegeln. Tiden går och sen är det dags för förmiddagsvila. Idag vägrade han vila så efter tredje försöket och gallskrik så då skickade jag in honom till pappan med de magiska händerna som puffade lätt på rumpan och vips sov bebis. Och pappa.
Vi upplever att mycket händer nu med lilla monstret. Han är mer nöjd bebis och ger tydliga signaler om något är på tok. En förmiddag förra veckan var vi och fikade på stan med kompisar, jag och lilleman. Då sov han antingen i vagnen eller satt nöjt i min famn. Till och med bussresan gick fint. Då fick jag så mycket självförtroende att vi strosade vidare på stan en lång stund. Jag fattar ju det där, att om man är lugn själv blir bebis lugn. Men det har inte kunnat hjälpas för hittills har jag varit ett nervrak. Jag stressar upp mig redan innan han börjar pipa, jag blir arg på pappan om han tar lite för lång tid på sig att välja smör i affären. Det har hänt att jag gråtit i bilen påväg hem efter mammaträffar. Jag har mer än en gång förbannat mig själv. Jag känner mig konstant som en dålig mamma. Jag jämför mig med andra. Blir irriterad på mitt barn för att han blir hysterisk på öppna förskolan och inte lugnar sig förrän vi går där ifrån. Tror att det är något fel på honom och önskar ofta tiden kunde gå fortare.
Men det går bättre. Och jag älskar honom. Och jag älskar att vara mamma. Varje dag pratar vi om hur otroligt det är att han är här. Han har en pappa som är fantastisk och närvarande. Jag jobbar något pass i veckan för att hämta energi. Vi tycker det funkar utmärkt. Visst tar det dåliga samvetet över när jag gav upp amningen efter fyra månader, eller blir irriterad, tappar tålamodet men jag tror inte jag är ensam om dessa känslor. Alla dessa förväntningar inför att bli mamma var svårt att leva upp till. Det är så mycket som är upp och ner första tiden. Det är först nu, fem månader senare, som vi faktiskt börjat landa.
Jag är mamma. Efter så många års väntan så jag tänker låta det få ta lite tid det här med att känna in sig i sin nya roll. Det är faktiskt helt ok.
