Han är 18 månader.

Vi är med varandra hela tiden. Han är i min absoluta närhet alltid. Vi äter ihop, sover middag ihop. När han äter, äter jag. Vi duschar tillsammans. Vi promenerar, leker och busar. När kvällen kommer söver jag honom i vår säng där han sedan sover för natten. Vi läser böcker och sjunger sånger. Dagligen är vi på lekplatsen, bygger sandslott, gungar och klättrar. Ibland är vi på utflykt. Ibland på simskola. Enstaka gånger på öppna förskolan. När han är ledsen tröstar jag. När han skrattar, skrattar jag.

Jag förstår inte hur det ska gå till. Hur ska vi kunna vara utan varandra? Om sju veckor börjar jag arbeta igen och då är han hemma med sin pappa en månad för att sen börja på förskola. På förskolan. Jag är inte redo. Jag längtar tillbaka till jobbet (och en bra månadsinkomst) men att vara utan min lilla kille om dagarna kommer att bli svårt. Det känns onaturligt att lämna över honom till någon annan och jag önskar vi kunde dragit ut på det ytterligare. Han är fortfarande så liten och hur besvärligt vi än har det ibland så är han mitt besvär, ingen annans.

Nu går han själv sen ett par månader och visar tydligt vad han vill. Han pratar några ord och är lätt att roa. Med sin mamma kan han ibland vara klängig och missnöjd men med andra vuxna som är barnvakt är han alltid glad kille. Nu när han är större känner vi oss tryggare i vårt föräldraskap och vågar oss ut och resa och göra längre utflykter. Jag älskar att vi har lättare att kommunicera med vår son och att vi har lättare för att läsa av vad han önskar. Jag känner mig som en mindre hopplös mamma då.

Jag är så glad och stolt över vårt upplägg under dessa 1,5 åren. Såhär med en titt i backspegeln var det en oerhörd tuff tid i början av min mammakarriär. Jag var (och är) till vissdel alltid stressad, orolig och nervös. Det var svårt många gånger med otröstlig bebis och jag var ofta ledsen för att jag inte kände tillräckligt. Det var fantastiskt bra för mig att kunna arbeta två korta arbetspass i veckan. Ja, jag behövde det. Detta gjorde att vi fick möjlighet ekonomiskt att vara hemma länge. Det gav mig också energi. Tyvärr känns det nu ändå inte tillräckligt. Jag vet att min pojk är redo för förskolan. Han älskar miljöombyte och upplevs ibland nästan uttråkad här hemma med mig, Säkert hade hans utveckling också påskyndats av en tidigare förskolestart men detta spelar inte längre någon roll. Han har fått vara med sin mamma och pappa så länge. Jag finner lite tröst i att vi har två bra flexibla jobb som gör att han fortfarande får vara hemma mycket. Sällan behöver han gå långa dagar och oftast bara tre dagar i veckan. Jag är så tacksam för allt det här då vi fortfarande inte vet om vi fär fler barn och då känns det som vi ändå har maxat tiden med vår son.

Mitt lilla mirakel.