Vi skulle bara åka hem och rasta hunden för att sen bädda ner oss i soffan. Hunden älskar att jaga boll, pojken älskar att kasta boll. Tyvärr var det mamma som kastade denna gång. Bollen landade snett. Hunden lät inget stå i sin väg i jakten. Inte ens pojken. Pojken flög en meter rakt upp i luften och tappade sen luften i fallet på marken. Då tar det en stund innan gråten kommer. Att få trösta pojken har alltid varit en utmaning. När han var liten ville han inte. På förskolan fick han panik. Ingen fick röra. När han blev större fick mamma hålla och krama en kortare stund. Idag är det mest pappa som önskas när tårarna kommer. Men pappa var inte hemma och pojken föll ett kort ögonblick i mina armar. För att sen resa sig igen och gå iväg. Pojken tar tre vingliga steg för att sen svimma, rakt ner med ansiktet först. Årets mamma går helt säkert till någon annan detta år. När mammapaniken sköljer över mig kan jag inte agera. Jag ringer. Till vår gemensamma vän, vår räddare i nöden. Pojkens pappa. Pojkens smärta i armen ville inte ge med sig under kvällen. Han hade ont i timmar. När akuten tog emot oss denna lördagskväll kom jag kanske att ha det där uppvaknandet jag så mycket behövde. Känslan av att allt kommer bli bra, att pojken kommer fortsätta att växa upp och hitta sin väg i livet. För på akuten var det inte mamma som tog till orda, utan pojken själv. Han hälsade, presenterade sig, sa att han behövde en doktor och berättade varför. Jag har nog aldrig varit så stolt. När pojken fortsatta berätta att han också skulle få glass och började vifta med den onda armen lugnade läkaren med att allt är utom fara. Tänk att två minuter på akuten kan vara så lugnande och befriande på samma gång.