Jag har tänkt så länge att skriva detta sista inlägg.

För inte längre går vi igenom någon ivf-resa. Och aldrig mer. Vår resa stannar här. Jag minns den där gången. Vid insättningen. Vår femte i ordningen. Hur jag denna gång lite nonchalant redan hoppade ner från britsen efter endast några minuter, vi blev alltid rekommenderade att ligga still tjugo minuter. Jag var alldeles för kissenödig och alldeles för redo för att lämna detta bakom mig. Går det så går det. Vad annars skulle hända? Livet hade fortsatt ändå. Trots menstruation, misslyckade försök, smärta och ångest. Inte skulle detta nu få ta tio minuter till av mitt, vårt, eländiga liv.

Jag minns en annan gång. På bussen påväg hem. Mitt i all smärta och oro kom tårarna forsande ner från mina kinder. Eller den där dagen när jag var ensam hemma och gick bärsärkagång i vårt sovrum och skrek rakt ut i frustration. Hur allt kändes alltid lite bättre när man drack vin. När vi bråkade och han sa att ”jag lämnar dig aldrig hur mycket du än försöker få mig till det”.

Nu finns han är. Han vilar sin arm på mig och skrattar till när han sover. Vi har haft den mest perfekta dag, han och jag. Årets första riktiga vårdag och vi har spenderat hela dagen utomhus. Förutom ett par rymningsförsök har han sysselsatt sig med att äta snö, leka i lekstuga, kasta boll till hund och fikat med mamma och pappa. Han är perfekt. Vi förundras så mycket över hur snabbt han växer och hur klok han är.

Jag måste erkänna att i vårt beslut att inte göra syskonförsök har bekvämlighet spelat stor roll. Det är bekvämt med ett barn. Det finns tid, energi, ork, ekonomi och möjligheter. Vi fattade beslutet gemensamt trots att pappan sa att det var mitt drag. Jag har väl hoppats att det bara skulle hända av sig självt. Att beslutet inte skulle behöva tas men vi blir inte gravida på egen hand och har gett upp det helt. Nästa steg vore då ivf försök. Jag vill inte riskera mitt välmående, min roll som mamma och vårt förhållande, därför är beslutet att nej, vi kommer inte att testa igen. Jag tycker inte vårt beslut är egoistiskt. Snarare tvärtom. Vi är modiga. Längtan efter en graviditet och bebis är inte heller stor. Det är nu vi har som roligast, min lilla pratkvarn och jag.

Vi vet att det krävs lite extra när man har ett ensambarn. Risken att skämma bort sitt barn är nog något större. Men å andra sidan dukar han redan bordet vid middag, plockar ur diskmaskinen och säger tack, tack, tack. I förra veckan passade vi hans kusin som bara är tio månader yngre. Det var härligt och vi kommer definitivt få på rutin att låna Lill-kusinen oftare. Blodsband är inte alla band.

Jag är glad och tacksam för vår resa. Men nu är den över. Jag hejar alltid lite extra på alla er som genomgår en resa eller har. Vi är förenade i något alla inte får uppleva. Jag hoppas er resa blir till det bästa.

Kram från en helt vanlig mamma