b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Skiljas?

Kategori: Allmänt

Det går en våg i att skiljas i den offentliga världen. Jag vägrar, även fast jag vill kasta ut fanskapet ungefär varannan dag. Så fort vi är lediga tillsammans är det som helvetet brakar lös och vi kan inte ens ställa en rak fråga som "vill du ha kaffe?" utan att någon känner sig missförstådd. Vi är inga tysta bråkstakar heller, vi hörs. Tyvärr hörs vi väldigt väl och mini har blivit lite för bekant med höjda röster det senaste.

Så vi löser det såhär. Vi är i regel inte lediga tillsammans. Vi har kvällar när vi äter middag som den familj vi är samt någon enstaka dag när vi åker på utflykter. Häromveckan var vi på djurparken och var sams en hel dag. Ett framsteg. Vi behöver inte mer vuxentid ihop, snarare mindre. Vi drar inte jämt. Idag var fjärde lediga dagen tillsammans (olyckligt sammanträffande) och då passade lillen på att bli sjuk under ledigheten och vi hamnade i karantän. Inga bra förutsättningar för en familj på bristningsgränsen. Men vi har förtröstan för det svänger snabbt.

Tack vare mindre partid kommer vi hänga ihop ett tag till. Att vi inte vill vara med varandra just nu betyder inte att vi aldrig kommer vilja vara det. Småbarnsåren var det ja. Jag känner mig trygg i vårt förhållande. Vi är liksom menade för varandra. Även om jag ansåg han kunde köra upp den där meningen i röven idag på förmiddagen. Jag kan aldrig vara utan min son. Vi var på besök på hans förskola som han ska gå på från mitten av augusti. Det är för mig helt ogreppbart. Min lilla kille på förskola med andra vuxna och barn. Bara tanken då på att separera från mitt barns pappa och tvingas dela på tiden (jag är vid tron att ett barn har rätt till båda sina föräldrar) gör mig svimfärdig. Nej, man ska kanske inte hålla ihop för barnets skull men jag råkar ju också gilla hans pappa om bara inte för stunden.
Jag skiljer mig inte. Jag bara gör det inte.

När liten blir stor

Kategori: Allmänt

Han är 18 månader.

Vi är med varandra hela tiden. Han är i min absoluta närhet alltid. Vi äter ihop, sover middag ihop. När han äter, äter jag. Vi duschar tillsammans. Vi promenerar, leker och busar. När kvällen kommer söver jag honom i vår säng där han sedan sover för natten. Vi läser böcker och sjunger sånger. Dagligen är vi på lekplatsen, bygger sandslott, gungar och klättrar. Ibland är vi på utflykt. Ibland på simskola. Enstaka gånger på öppna förskolan. När han är ledsen tröstar jag. När han skrattar, skrattar jag.

Jag förstår inte hur det ska gå till. Hur ska vi kunna vara utan varandra? Om sju veckor börjar jag arbeta igen och då är han hemma med sin pappa en månad för att sen börja på förskola. På förskolan. Jag är inte redo. Jag längtar tillbaka till jobbet (och en bra månadsinkomst) men att vara utan min lilla kille om dagarna kommer att bli svårt. Det känns onaturligt att lämna över honom till någon annan och jag önskar vi kunde dragit ut på det ytterligare. Han är fortfarande så liten och hur besvärligt vi än har det ibland så är han mitt besvär, ingen annans.

Nu går han själv sen ett par månader och visar tydligt vad han vill. Han pratar några ord och är lätt att roa. Med sin mamma kan han ibland vara klängig och missnöjd men med andra vuxna som är barnvakt är han alltid glad kille. Nu när han är större känner vi oss tryggare i vårt föräldraskap och vågar oss ut och resa och göra längre utflykter. Jag älskar att vi har lättare att kommunicera med vår son och att vi har lättare för att läsa av vad han önskar. Jag känner mig som en mindre hopplös mamma då.

Jag är så glad och stolt över vårt upplägg under dessa 1,5 åren. Såhär med en titt i backspegeln var det en oerhörd tuff tid i början av min mammakarriär. Jag var (och är) till vissdel alltid stressad, orolig och nervös. Det var svårt många gånger med otröstlig bebis och jag var ofta ledsen för att jag inte kände tillräckligt. Det var fantastiskt bra för mig att kunna arbeta två korta arbetspass i veckan. Ja, jag behövde det. Detta gjorde att vi fick möjlighet ekonomiskt att vara hemma länge. Det gav mig också energi. Tyvärr känns det nu ändå inte tillräckligt. Jag vet att min pojk är redo för förskolan. Han älskar miljöombyte och upplevs ibland nästan uttråkad här hemma med mig, Säkert hade hans utveckling också påskyndats av en tidigare förskolestart men detta spelar inte längre någon roll. Han har fått vara med sin mamma och pappa så länge. Jag finner lite tröst i att vi har två bra flexibla jobb som gör att han fortfarande får vara hemma mycket. Sällan behöver han gå långa dagar och oftast bara tre dagar i veckan. Jag är så tacksam för allt det här då vi fortfarande inte vet om vi fär fler barn och då känns det som vi ändå har maxat tiden med vår son.

Mitt lilla mirakel.

Irritation

Kategori: Allmänt

Jag har börjat irritera mig här hemma. Fördelningen i stort vad kommer till hushållssysslor är okej, kanske fördel mig. Inte fördel som att jag gör mindre, snarare mer. Tidigare i veckan var jag borta hela dagen med sonen och var hemma först senare på kvällen. När jag kliver innanför dörrarna är det som att världen stått still i 12 timmar. Visserligen sov min man ut efter sitt nattpass men hade ändå hunnit varit vaken i säkert sex timmar och på den tiden hade det lagats mat. Punkt. Lagats mat. Och så punkt igen.

Igår firade vi påsk med hans familj. Mysigt förstås men hela eftermiddagen och kvällen var det jag som satt med barnet. Min sambo "skulle bara" och efter "bara" tog han en grillöl och sen var det plankor som skulle bäras. Då tog jag en långpromenad med alla barnen i sällskapet för att komma tillbaka efter 45 min och tada, ta hand om barn igen. För då grillades det och mat skulle skäras. Vårt gemensamma barn var förstås jättenöjd men så små barn behöver ju tillsyn, äta och byta en blöja ibland.

Såhär håller det på. Sätter jag mig ner i soffan i två sekunder när vi är hemma, ja då gör sambon likadant och så har jag lilleman runt byxbenet för att han vill leka. Han är en fantastisk pappa och ber jag honom göra något så tar han initiativ till det men det är alltid jag som har första tjing. Ibland kan han till och med springa ut i ett ärende och glömma kolla om jag är i närheten. Idag höll jag på att gå under lite när en annan i sällskapet sa till min son att "lämnade din mamma dig bara vind för våg" när jag rundade ett hörn. Ja, vår sons pappa satt ju förstås kvar i samma rum som sonen men det räknades inte. Eller när svärmor ger MIG bastning när vi glömt ge d-droppar en dag.

Jag åker relativt ofta bort över natten med barnet när min man har intensiva arbetspass så han kan få vara ifred, sova bra och vila upp sig. Jag har haft en önskan att han kunde göra detsamma för mig. Detta har fortfarande inte skett och hans argument "du är ju föräldraledig" håller knappast när jag jobbar två dagar i veckan och har gjort sen han var tre månader.

Suck. 2017 känns ibland som medeltiden här hemma.