Pojken älskar grannen. Inte lika övertygad om att hon älskar honom. Han ställer sig gärna vid stenmuren intill hennes trädgård för att få kontakt. Pojken har ett väldigt korrekt sätt att ta kontakt. Han harklar sig och säger "ursäkta mig!". Problemet är bara att de närmsta grannarna inte hör särskilt bra. Då tittar pojken på mig. Jag måste alltid avdramatisera vuxnas icke-respons och förklara för att undvika att pojken uppfattar att han gjort något fel. För fel har han inte gjort. Han har bara på ett kanske lite udda vis sökt kontakt. Igår fick vi till sist ett kortare samtal med grannen som så ofta börjar med att tala i gåtor direkt med pojken. Han förstod inte. Jag avbröt till sist och sa att han förstår inte den typen av konversation. Rätt övertygad om att inget annat barn heller mår bra av eller bör förstå ironiska utrop. Vidare i samtalet, som alltid, talar grannen mest om sina barnbarn. Hon säger att när hennes äldsta barnbarn började skolan trodde läraren att "han var dum i huvudet, att han hade asberger eller nått sånt". Min kamp för pojken växer för varje dag. Bara att kavla upp armarna.