b a (r) n b r y t a n d e

Sen klockan nio imorse har jag hunnit ändra mig flera gånger. Vaknade med en bra känsla i kroppen. Han har bytt arbetstid idag. Insåg att vi kan gå på kalaset ikväll. Om vi vill. Det är nog nyttigt, tänker jag. Att vi visar upp oss. Det är fyra veckor sen sist vi träffade hans familj. Fyra veckor är lång tid för två tidigare sociala monster. Vi har begravt oss i jobb. Det har bara blivit så. Man gör det man mäktar med. Heter det inte så?

 

Så kommer skräcken. Hela kvällen börjar rulla i huvudet. De små barnen som vi verkligen älskar. Allt prat om dessa underverk. Alla skratten åt deras konster. En farmor och farfars stora glädje. Deras stolthet. Vi är inte endel av det. Vi är utanför. Jag känner frustrationen byggas upp inom mig. Jag vill skrika varje gång vi ses "Fråga då! Ställ en enda jävla fråga. En räcker men låtsas inte som ingenting". Under tiden vi försökt har två nya barnbarn fått ta plats i familjen. Ingen av dessa har varit vårt. Det gör obeskrivligt ont men det som skapar den största smärtan är att ingen vill lägga sig i. Kanske har jag varit otydlig. Jag vet att de bryr sig men deras rädsla för att göra fel är så stor att distansen mellan oss bara blir större och större.

 

Så märker jag denna förvandling.
Min förvandling.