Vi blir inte gravida på naturlig väg. Så är det bara. Jag blir förstås hoppfull och räknar bf varje vecka innan mensen ska dyka upp. Samma bekanta mörker när mensen sen kommer. Besvikelse, irritation och ilska. Ibland har vi inte ens orkat älska men jag blir ändå så förbannad när jag inte är gravid.

Vi är inte alls övertygade längre om att försöka syskon via IVF. Nu när snart 1,5 år passerat sen lillen föddes och vi inte blivit gravida på egen hand har vi börjat gräva oss fram i detta ingenmansland. Vi vill ta beslutet snart. Ska vi försöka ska vi göra det i detta nu och inte om ett år eller två. Vi vet bara inte. Jag börjar ofta diskussionen och han är snabb att avsluta den. Han säger att han vill, vi har ju ändå två embryon i frysen, men att jag måste vara stabil då. Jag vill fråga om han känner mig överhuvudtaget? Jag kommer aldrig bli stabil. Jag är en känslomänniska som får förbud att läsa nyheterna eftersom jag går in i alla hemskheter i världen och inte kan sova om nätterna. Jag är mer tveksam. Känns pissigt att behöva betala för ett barn när så många andra inte behöver och det är tyvärr dem jag alltid jämför med. Tänker sen att pengarna inte är ett bekymmer men att jag av princip vill avskriva hela saken bara för att. Sen är jag trött, så trött. Jag vill ha ett fint hem, jag vill hinna träna och älskar att vara för mig själv, älskar att umgås med min man. Handen på hjärtat tror jag inte att jag har möjlighet att rodda två barn. Möjlighet att älska ett syskon till min son, absolut, inga tvivel men vi ska orka också. Jag har inte heller en längtan efter en bebis.

Jag tänker att flera saker spelar in. Besvikelsen. Besvikelsen över att inte bli gravida på naturlig väg och ett "halleluja vi knullade det blev barn" gör att jag bara vill skita i det. Då är det väl så det ska vara, jag orkar inte bry mig längre. Tiden som ofrivilligt barnlösa. Under så lång tid förberedde vi oss på ett liv utan barn och tvingades då se vad vi skulle kunna fylla det livet med istället. Det var ganska härliga saker som jag ser det i efterhand. Syskonrelationer. Jag har alltid haft en närmre relation till mina kusiner än syskon vilket gör att det argumentet faller. Det finns ingen garanti för att ens barn kommer ha en världsbäst relation. Vår son har flertalet kusiner och alla nära i ålder. Ålder. Vi är inte lastgamla men när småbarnsåren är över är vi definitivt inte unga. Ett minus. Klarar vår relation och mitt psyke av ett misslyckat ivf-försök till?

Hur vet man?