Jag har börjat irritera mig här hemma. Fördelningen i stort vad kommer till hushållssysslor är okej, kanske fördel mig. Inte fördel som att jag gör mindre, snarare mer. Tidigare i veckan var jag borta hela dagen med sonen och var hemma först senare på kvällen. När jag kliver innanför dörrarna är det som att världen stått still i 12 timmar. Visserligen sov min man ut efter sitt nattpass men hade ändå hunnit varit vaken i säkert sex timmar och på den tiden hade det lagats mat. Punkt. Lagats mat. Och så punkt igen.

Igår firade vi påsk med hans familj. Mysigt förstås men hela eftermiddagen och kvällen var det jag som satt med barnet. Min sambo "skulle bara" och efter "bara" tog han en grillöl och sen var det plankor som skulle bäras. Då tog jag en långpromenad med alla barnen i sällskapet för att komma tillbaka efter 45 min och tada, ta hand om barn igen. För då grillades det och mat skulle skäras. Vårt gemensamma barn var förstås jättenöjd men så små barn behöver ju tillsyn, äta och byta en blöja ibland.

Såhär håller det på. Sätter jag mig ner i soffan i två sekunder när vi är hemma, ja då gör sambon likadant och så har jag lilleman runt byxbenet för att han vill leka. Han är en fantastisk pappa och ber jag honom göra något så tar han initiativ till det men det är alltid jag som har första tjing. Ibland kan han till och med springa ut i ett ärende och glömma kolla om jag är i närheten. Idag höll jag på att gå under lite när en annan i sällskapet sa till min son att "lämnade din mamma dig bara vind för våg" när jag rundade ett hörn. Ja, vår sons pappa satt ju förstås kvar i samma rum som sonen men det räknades inte. Eller när svärmor ger MIG bastning när vi glömt ge d-droppar en dag.

Jag åker relativt ofta bort över natten med barnet när min man har intensiva arbetspass så han kan få vara ifred, sova bra och vila upp sig. Jag har haft en önskan att han kunde göra detsamma för mig. Detta har fortfarande inte skett och hans argument "du är ju föräldraledig" håller knappast när jag jobbar två dagar i veckan och har gjort sen han var tre månader.

Suck. 2017 känns ibland som medeltiden här hemma.