Det går en våg i att skiljas i den offentliga världen. Jag vägrar, även fast jag vill kasta ut fanskapet ungefär varannan dag. Så fort vi är lediga tillsammans är det som helvetet brakar lös och vi kan inte ens ställa en rak fråga som "vill du ha kaffe?" utan att någon känner sig missförstådd. Vi är inga tysta bråkstakar heller, vi hörs. Tyvärr hörs vi väldigt väl och mini har blivit lite för bekant med höjda röster det senaste.

Så vi löser det såhär. Vi är i regel inte lediga tillsammans. Vi har kvällar när vi äter middag som den familj vi är samt någon enstaka dag när vi åker på utflykter. Häromveckan var vi på djurparken och var sams en hel dag. Ett framsteg. Vi behöver inte mer vuxentid ihop, snarare mindre. Vi drar inte jämt. Idag var fjärde lediga dagen tillsammans (olyckligt sammanträffande) och då passade lillen på att bli sjuk under ledigheten och vi hamnade i karantän. Inga bra förutsättningar för en familj på bristningsgränsen. Men vi har förtröstan för det svänger snabbt.

Tack vare mindre partid kommer vi hänga ihop ett tag till. Att vi inte vill vara med varandra just nu betyder inte att vi aldrig kommer vilja vara det. Småbarnsåren var det ja. Jag känner mig trygg i vårt förhållande. Vi är liksom menade för varandra. Även om jag ansåg han kunde köra upp den där meningen i röven idag på förmiddagen. Jag kan aldrig vara utan min son. Vi var på besök på hans förskola som han ska gå på från mitten av augusti. Det är för mig helt ogreppbart. Min lilla kille på förskola med andra vuxna och barn. Bara tanken då på att separera från mitt barns pappa och tvingas dela på tiden (jag är vid tron att ett barn har rätt till båda sina föräldrar) gör mig svimfärdig. Nej, man ska kanske inte hålla ihop för barnets skull men jag råkar ju också gilla hans pappa om bara inte för stunden.
Jag skiljer mig inte. Jag bara gör det inte.