Först hade jag ångest på BB och tvingade varenda barnmorska som råkade säga hej att titta på mig när jag ammade mitt barn. "Gör jag rätt?" sa jag bryskt. Alla försäkrade mig om att lilleman sög fint och att det såg jättebra ut. Det hjälptes inte så när tredagars bluesen infann sig när vi var kvar på BB och jag höll på att gå under av oro lät jag till och med väga mitt barn före och efter amningen. Jag gick på riktigt och hämtade vågen på eget initiativ, rullade in den på rummet och körde en liten show med mäta-mata i någon timme. När barnmorskan väl tittade förbi för att hjälpa var ögonblicket redan över. Sen ammade jag, ammade, ammade, ammade. Han hade gått upp typ inga gramm alls på hembesöket vilket inte var så konstigt för jag ammade i 1,5 min åt gången. Dessutom hatade jag det till en början. Så fort barnet skrek, skrek mannen, "han är nog hungrig!" Till slut sa jag att yppar du ett ord till om hunger ska du få se på hungernöden och blängde min strängaste blick. Det här var väl ändå inte rätt? Ska han äta precis hela tiden? När är han mätt? Vill han äta något annat? Vad äter små skitungar på två veckor utöver bröstmjölk? Det var också väldigt smidigt tyckte mannen att jag valsade in i bebisens rum och slog mig ner i obekväm amningsfåtölj och ammade nattetid så fort ett pip kom sådär en gång i timmen. Hans nattsömn var med det helt orubbad. Första veckorna satte jag på en mysig belysning med stjärnor som lös upp i rummet. Efter en tid såg jag stjärnor ändå tack vare trötthetsdöden. Vi kämpade på och jag började gilla grejen och inte behövde jag längre skrika av smärta i en kudde när han sög tag. Bebis verkade ändå hungrig så efter tre månader trugade vi flaska som han vägrade till en början men efter en stund så ville han ändå ha och sen var han go och gla kexchokla så då slog mannen näven i bordet. "Ersättning är grejen" hade hans kollegor sagt uppmuntrande på jobbet och min man gillar ordning och reda så vi ammade och flaskmatade. Jag pumpade och pumpade och frös i små vackra kuber men då vägrade ungen min härliga bröstmjölk på flaska. Ersättning var smaskens tydligen så vips fyra veckor senare ville han inte suga på mina nedåtpekande bröstvårtor alls och så var det över.

Det är för alltid något jag kommer att ångra. Jag önskar att jag förstått att amningen skulle ta hela dygn till en början och att man med det inte hinner locka hår och stryka tvättlappar (!). Jag önskar jag kommit på det där med att liggamma typ direkt så vi fått mer sammanhängande sömn, jag önskar jag skitit högaktigt i min älskade man. Jag önskar jag varit nöjd med att sitta och amma och se tv-serier och äta chips hela dagarna. Jag var ju en amningsdrottning av rang. Jag slängde upp bröstet lite här och var och det flöt på som en dans men ändå så skulle jag ge upp det av någon anledning jag inte ens kan minnas.

Jag hade gärna gjort det igen.