b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Kejsarsnittet

Kategori: Allmänt

"Ska du inte ha planerat kejsarsnitt nästa gång" sa han. Vi har inte ens bestämt oss än om vi ska försöka med syskonförsök men frågan han just ställde fick mig att minnas tillbaka när lilleman kom till världen, för sådär 16 månader sen.

"Han måste ut" sa läkaren. Man hade för bara en kort stund innan gjort hål på fosterhinnan och vattnet hade gått. Efter det minns jag att en kvinnlig läkare kom för att ta prov på bebis hjässa pågrund av stressade hjärtslag. Jag hade börjat få ont igen och blivit tillsagd att stå upp. Samtidigt kräktes jag och det där trycket jag nu kände där nere var fruktansvärt och inte för mig hanterbart alls. Jag försökte förklara mig, att jag minsann hade läst på om förlossning och försökt förbereda mig. "Du är duktig" bedyrade barnmorskan som för övrigt var den bästa under dessa snart 24 timmarna vi legat inne. Jag kände mig inte duktig alls utan värdelös. Hur är det möjligt att föda barn? Jag fixar inte det här. Jag dör. Kanske inte dör, fattade jag sen men vad är det som händer med min kropp. Jag kommer iallafall sprängas lite. "Är inte provet bättre om tjugo minuter blir det kejsarsnitt" sa läkaren. Jag började gråta och hann tänka att min pojk inte mår bra. Hans hjärtljud hade legat något högre en tid men kejsarsnitt? Började tänka på min mammas sista förlossning som slutade med urakut kejsarsnitt där hon sövdes ner och lillebror var nära att dö. Pannbjuvning och långt förlopp som var traumatiskt för både mor och son. Jag tänkte på förlossningsbrevet vi skrivit. Hur tydlig jag varit med att bebis går i första hand, att jag kände en oro för att något sånt skulle hända och att man hellre då gör kejsarsnitt om bebis visar tecken på att må dåligt i magen. Jag förstår naturligtvis att detta är standardrutin men ville ändå ha det skrivet.
Läkaren var tillbaka igen efter redan några minuter och konstaterade att det blir kejsarsnitt. Sen gick det fort, rummet fylldes med folk. Jag fick lägga mig ner på sängen. Hann se min mans lättnad när det drog igång. Jag vet att det här var hans önskan. Han är en människa som vill ha kontroll på situationen vilket han nu fick. Lättnade infann sig hos mig också. Fick medicin som gjorde att all värk avstannade. Den kvinnliga narkosläkaren som satt epiduralen fel tidigare på natten och fått sticka om lyckades nu fumla igen och spruta ut en vätska i mitt ansikte. Hennes manlige kollega blev lite irriterad och jag fick genast ösa beröm över kvinnliga narkosläkaren och försäkrade henne om att vi var nöjda och tacksamma över hennes hjälp för att kompensera hennes misstag. Sen började det springas med mig i säng och jag tittade upp på belysning i taket och tänkte att detta var som på film. I operationssalen stod ännu mer människor och väntade. Jag kunde vicka på tårna och fick panik att man inte gett mig tillräcklig med medicin som gjorde att jag skulle känns snittet. Det var ingen fara, sa dem och så satte det igång. Under vår igångsättning hade jag känt mig ensam. Förlossningen var fullbelagd och vi hade mer eller mindre fått klara oss själva hela tiden. Ingen guidning i värkarbetet och dåligt med information. Nu i operationssalen hade alla oss i fullt fokus. På min högra sida satt den manlige narkosläkaren och min vänstra en undersköterska, min man fanns också där och mitt i morgonpassets skiftbyte var nu ett kejsarsnitt igång att ske. Det var spännande och tryggt. Skynket var uppsatt och efter en mycket kort stund ställer sig min man upp och sen hör jag någon säga "pappa följer med". Någon annan säger sen "hör mamma?" Men jag hör ingenting till en början för att sen höra ett skrik. Det är min unge det, tänker jag. Pappa kommer ut med vår son och visar stolt upp honom för mig. Han ser rolig ut bebisen, Kalle Anka mun tänker jag. Sen släpper all spänning sen fyra år och jag kräks, kräks, kräks. Fryser och skakar som en dåre. Kan inte längre fokusera på bebis och man utan mår så illa. Livmodern vill inte dra ihop sig så man får ge spruta och massera och ringa på överläkare. När vi är klara i operationssalen säger jag till min man "har du tackat ordentligt?" och alla brister ut i skratt. Jag rullas in på övervak och åt annat håll går pappa bärande på sitt barn han väntat på i en evighet.

Efter en timme kommer dem ner tillsammans för att hämta mig upp till BB och jag får för första gången ligga bredvid bebis som genast börja snutta på mitt bröst.

I flera dagar efter delade jag och mannen tankar, upplevelser och känslor kring kejsarsnittet. Vi hade så olika händelseförlopp att berätta och fyllde i åt varandra. Jag minns att vi sa att det var det häftigaste vi varit med om.

Jag har aldrig känt att vi gick miste om något när vi inte födde vaginalt. Vi känner oss berikade av det som skedde. Så kanske, om man får önska, att jag velat gör det igen, precis så.
Kommentera inlägget här: