Det var redan inbokat en extra koll på BVC innan min senaste orosväng. Det kom väl till pass och i måndags promenerade vi då dit. Han kröp runt på golvet och skrattade, försökte bryta sig in genom glasdörrarna till öppna förskolan. När det var vår tur kom sköterskan ut för att hämta oss. Jag minns han satt och snurrade på någon sak men efter vår barnfria helg kände jag ingen direkt oro längre. När vi hämtade hem honom på söndagen hörde han våra röster i hallen och min mamma berättade att han blivit ledsen när han såg mig på bild. Vet egentligen inte hur man kan tolka det men kände igen oss gjorde han och vägrade sen lämna min famn.

På mötet så konstaterade vi att han hörde bra, lyssnade till sitt namn, hade gått upp väldigt bra i vikt och var fortsatt lång. Hon tog sig tid att berättade vad hon upplevde. Att han var en välmående kille med fin ögonkontakt och med upptäckarlust, senare i motoriken men stödjer på benen och har ordförståelse samt härmade. Hon menade att vi nu skulle njuta av vår son. Att han inte kan falla "rätt" var väl inte så konstigt tyckte hon eftersom hans mamma alltid räddat honom. Små barn slår sig, sa hon. Han tuggar inte sin mat. Har han fått bitar? frågar hon. Nej, hans pappa mosar maten och matar. Han kan inte äta själv. Får han öva? En annan oro som gnagt i mig är om vi skolar in han för sent. Vår kille kommer vara 21 månader när han börjar förskolan, tidigare inskolning än jag egentligen velat men senare än många andra. Det var fint att få hennes belägg på att så små barn inte har något behov av det utbytet med barn förrän i tre årsåldern. Att de utvecklas i en snabbare takt eventuellt efter inskolning faller sig naturligt då man lär av andra genom att härma. Man kan däremot förbereda en inskolning genom att vara i miljöer med fler barn för att vänja honom vid det. Vi har bra jobb jag och min man med oregelbundna arbetstider som också skapar vår förutsättning. Till hösten kommer vår sons tider variera efter behov, sällan mer än 20h och jag kommer plocka föräldradagar även i höst. Jag tror däremot att inskolningen kommer göra honom gott även om jag idag känner att det är helt otänkbart att låta någon annan ta hand om vårt barn. Det löser sig till det bästa.

Som utlovat vandrade vi då in till öppna förskolan efter kontrollen och som vanligt bland andra barn och vuxna är han nöjd kille som inte får några utbrott som nu annars är vanligt förekommande med sina föräldrar. Han observerade och ville helst promenera hand i hand med sin mamma. Över en timme var vi där och trots att vi satt uppkrupna i ett hörn fick vi samtala lite med både vuxna och barn. Dessutom tittade jag på andra barn och inte var han då så olik andra. Flera ettåringar gick inte och dessutom var snören också roligt för de flesta. Jag inbillar mig att nästa gång kommer kännas lättare. För visst märker vi en mer tillfreds kille när det händer saker, han har tröttnat på vårt hem, sina leksaker och det börjar kännas lite som en utmaning att hålla han nöjd. Dessutom har han en vilja av stål och blir helt galen emellanåt. Hur hanterar man egentligen raseriutbrott på så små? Låter jag han skrika av sig upplever jag att det eskalerar. Det enda som funkar något så när är att köra avledningsmanöver.

Jag tänker att kärleken är viktigast.