b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

När han kom

Kategori: Gravid

Sista extra ultraljudet visade att bebis vuxit så bra att man nu vill sätta igång mig redan i vecka 37+1. Det var exakt en vecka från beskedet. Bebis om vecka och nu blev det hastigt och lustigt alltsammans och genast fick jag ringa chefen för att säga att jag måste gå hem när veckan är slut. Alltså "gå hem" som att gå på föräldraledigt. Jag var beredd men ändå inte. Läkaren sa som så att jag hade "en kropp till att föda barn". Perfekt, tänkte jag. Sista veckan strök jag mest kläder och sträckläste boken "Att föda utan rädsla". Veckan gick fort och jag la alldeles för mycket pengar på onödiga saker. Kvällen innan planerad igångsättning skrubbade jag mig ren och sov ungefär ingenting. Inte han heller. 
 
Väl på förlossningen morgonen därpå kunde man konstatera att jag var öppen 1,5 cm tack vare hinnsvepningen veckan innan men utöver det ville kroppen inte verka vilja föda barn just den dagen. Ballongen som sattes in skulle hjälpa till att vidga mig 3cm och det kunde gå fort tills den trillade ut sa man. Min satt i hela lunchen. När mannen tog en siesta hemma (var ute med hunden) satt jag på en pinnstol i matsalen på BB och försökte svälja någon form av paj med en ballong dinglade mellan benen under sjukhusrocken. På frågan om jag var igångsatt av en nybliven mamma svarade jag kortfattat "JA". Ville inte dela med mig än mindre se hennes bebis som låg alldeles bredvid. Jag ville föda barn, mitt barn. Ballongen mellan mina ben trillade inte ut självmant utan drogs ut med våld ett par timmar senare. Så "vips" var förlossningen igång för att sen dö ut. Jag gillade varannan barnmorska och undersköterska som dök upp och ofta var skitfbytet rena lättnaden. Första undersköterskan hittade inte bebis hjärtljud när hon skulle koppla ctg. Då slutade jag prata, blundade och dog i flera sekunder. Tänkte att han var död och allt var i onödan. Sen kallade hon på hjälp och då fick jag tröst och se hjärtljud på skärm. Började sen få medicin i spruta att svälja med några timmars mellanrum. Sambo läste medhavda tidningar och åt köpta pollys och jag kände ingenting. Vid middagstid var jag sur och uppgiven och krävde permission. Okej, tyckte barnmorskan och hänvisade till sjukhusets cafeteria. Vi åkte in till stan och åt istället. Ingen fara på taket och den molande mensvärken varken tilltog eller stannade av. Här blev inga barn gjorda så då åkte vi hem en sväng och gosade med hund. Kände en tristess och besvikelse. Vi var borta alldeles för länge men trots det verkade ingen direkt sakna oss. 
 
Nu var det närmare natt och visst hade värkarna tilltaget fast fortfarande sa man att jag bara hade sammandragningar. Nu började det faktiskt göra ont. Man sa man skulle komma och känna hur öppen jag var men ingen kom. Nu gjorde det fruktansvärt ont faktiskt. Fortfarande kom ingen. Jag säger att nu måste jag öppnat mig 8cm minst. Sambon tror 13. Han har uppenbarligen inte läst någon av pappa böckerna. Nu kom favorit barnmoska för att känna. Öppen, tadam, 3. I journalen står det att jag vid denna tid "misströstar". Det är bara förnamnet. Sen går det en tid och jag öppnar mig 5. Då undrar jag över smärtlindring. I förmiddags föreslog man värmekudde men nu när det behövs verkar man vilja snåla med tillgångarna. Jag frågar och hon föreslår lustgas. Tänker nu jävlar föder jag barn här. Upplever att det inte hjälper ett dugg och kräver rätt snabbt ryggmärgsbedövning. Klockan är tre på natten nu. Kvinna kommer för att sätta bedövning och jag har bestämt att det inte ska göra ont och så gör det inte det heller. Samtidigt är jag ledsen på mig själv. Att jag inte är tuffare så jag säger om och om igen att jag faktiskt läst på och förberett mig. Personalen tycker jag ändå är samlad. Narkosläkaren sätter sprutan fel och måste ringa chefen för att sen göra om allt. När bedövningen börjar verka är det som allt det onda försvinner och jag mår bra. Sen sover jag i tre timmar. Tidigt på morgonen sticker de hål och vattnet går. Samtidigt vill de att jag ställer mig upp. Bebis hjärtljud ligger högt. Inte allvarligt högt men högt. Nu kommer någon för att sätta elektroder på bebis huvud. Man säger bebis har hår. Har vår bebis hår? Vi skrattar. Men sen skrattar vi inte mer för då kommer en läkare och vill ta ytterliggare prov på bebis huvud. Jag fattar inte vad som händer och kämpar med lustgas och sen blundade jag hårt igen. Läkaren säger hon ska komma tillbaka om 20 min och är inte bebis bättre blir det kejsarsnitt. Jag förstår inte. Vattnet hade ju gått och jag hade världens värkarbete och nu blir det snitt? Mår han inte bra? Nu gråter jag jättemycket. Jag är dåsig av lustgasen och rädd. Sambon tröstar men bara i fem minuter för nu är läkaren tillbaka. Hon har bestämt att det blir operation. Vår kille måste ut..
 
 

Målbild

Kategori: Allmänt

Det är mycket tankar och känslor som far genom ens kropp när något man kämpat för äntligen gett resultat.
 
Inför andra fulla ivf behandlingen som också blev vår sista skrev jag en checklista på mobilen. Det var lättare att i punktform se vår väg till en graviditet. Idag checkade jag den sista punkten "bebismys" när jag och lilleman lyssnade till Luciasånger. 
 
Det var ett fint ögonblick. 
 
 

Han är här!

Kategori: Allmänt

Han är här nu och han är det mest självklara i världen. 
 
I hela åtta dagar har han funnits i våra liv. Allt har förändrats fast ändå inte. 
 
Det finns så mycket att berätta men just nu lever vi i den berömda bubblan och tänker stanna där ett tag till.
 
"Life finds a way"