b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Den värsta hösten i mitt liv

Kategori: Sorg

2014

Vi åkte utomlands med mina svärföräldrar och yngre svåger med respektive och deras sexmånaders bebis. Jag hade gjort en insättning av embryo någon vecka innan. Jag var förtvivlad, rädd och sorgsen. Jag var arg på svågern och hans tjej som gjorde allt för att avlasta sig bebis och tog all svärföräldrarnas tid. De kändes inte alls redo för familjeliv och ville hellre göra allt annat. Frustrerad på svärmor som ville ha mitt smakråd när hon handlade till alla barnbarnen. Jag hade en fasad. Nickade glatt när hon höll upp diverse barnkläder. Ingen visste att jag snart skulle ha mens och kom mensen betydde det ingen bebis och ännu ett misslyckad försök. På hotellrummet under en av veckans soligaste dagar tog jag ett graviditetstest och trodde mig se ett plus men han sa att -Nej älskling, det är ett minus. Sen kom mensen direkt och vi berättade för sällskapet på resan. Dem sa att det var tråkigt och sen pratade de om annat. Jag ville skrika rakt ut. Hjälp mig! Trösta oss.

Månaden efter gjorde vi ännu en insättning. Trots att vi var först på plats i väntrummet blev vi uppropade sist. Jag viskade till honom att något var fel. När turen var vår hade det första embryot man tinat inte klarat sig och därför fick vi vänta något ytterligare. Jag visste direkt där och då att vi inte skulle bli gravida. Jag gick till jobbet som vanligt efter ännu ett minus. Inte en sjukdag på snart tre år. Första räkningen på 11.000kr betalde vi därefter.

Sen kom december och vi hade ett sista embryo kvar i frysen som vi skulle sätta in. Det skulle vara ett mirakel om det klarade sig. Vi satt skräckslagna i tre timmar i bilen påväg till IVF-kliniken i rädsla för att telefonen skulle ringa. Ett samtal som skulle säga att vi lika gärna kunde vända hem igen. Det ringde aldrig och miraklet sattes in i mig tidig förmiddag. Nu var han säker. Den här gången funkar det, sa han. Och jag trodde så mycket. Jag minns att jag fick mens. Att jag gick ner i djup depression. Att jag gratulerade bästa vännerna till sin bebis i magen under julruschen på jobbet. Inte en sjukdag. Jag vet att vi räknade på kostnad för en full behandling, 40.000kr. Hur jag ville vägra honom ett till försök, hur jag hatade vår bebis som uteblev. Hur jag gav upp. Hur jag sen samlade ork till julfesten med vännerna. Julfesten. Jag var tidig och ringde till en bekant för att få sällskap hos henne. Hur hon inte hade tid. Hur jag ljög och sa att jag var kvar på jobbet fast jag stod nedanför hennes dörr. Jag skämdes. Jag åkte hem och grät i timmar utan vare sig vänner eller julfest. Jag var så ensam. Jag orkade inte mer. Ångesten över att jag blev ett samtalsämne för andra. Det var ingens fel men jag tyckte det var världens.

Det blev aldrig en god jul det året.

Är han på riktig?

Kategori: Allmänt

Jag har byggt upp svår ångest till att lämna bort min bebis. Inte bort som bort till hans pappa. Hans pappa är fantastisk, enastående och överförtjust i sin son. Jag jobbar fortfarande ett par dagar extra i veckan för att spara föräldradagar då är de alltid tillsammans. Utöver pappatiden, har bebisen, som nu är över sex månader varit med sin mormor vid två tillfällen i cirka en timme vardera och igår var han med sina farföräldrar i en halvtimme. 
 
Jag menar inte att jag är någon supermamma och att jag därför inte vill lämna bort honom. Ibland eller rätt ofta faktiskt tycker jag att han är skitjobbig och helt omöjlig. Kan hända att jag undrar vad vi gett oss in på och är verkligen föräldraskapet så fantastiskt? Jag menar inte heller att vår närmsta familj inte är kapabla att ta hand om honom. Tvärtom. Han är så älskad och välkommen. Trots en miljon känslor och funderingar så är han MIN lilla snorunge och tanken på att lämna bort honom till någon annan är otänkbart. Jag får panik. 
 
Nu i sommar är vi bjuda på två barnfria fester och min sambo, som inte alls delar min oro, vill väldigt gärna gå på en konsert. Konserten har jag medvetet slutat prata om i förhoppning om att han ska glömma av den eller att biljetterna ska hinna ta slut. Den ena festen vet jag skulle vara okej att ta med bebis på men där har jag ändå börjat jobbat in tanken kring att min mamma kan ha honom ett par timmar men jag vill vara körklar och är noga med att vi vaknar ihop. Sen
är det ännu en fest och till råga på allt har vi också bokat biljetter till en föreställning i oktober, när vår bebis är 11 månader, tillsammans med ett större kompisgäng. Då sa vi först att alla skulle bo över på hotell men nu har jag redan så ont i magen och känner att jag aldrig i livet vill vara borta en hel natt.
 
Det här kan man väl anse är högst normala känslor, eller anser man att det inte är det. Hursomhelst har jag svårt för att äga dem. Både mot mig själv, min sambo och mot andra. Det är väl egentligen där allt blir så fruktansvärt jobbigt. Jag vill liksom inte vara mesproppen och inte heller neurotikern. Jag tyckte och tänkte så mycket innan jag fick barn och har helt kapitulerat. Inget blir som man tänkt sig. Jag är bara så himla ocool, i allt. 
 
Så tänker jag att jag är rädd att vi förlorar honom om han inte är under vår uppsikt. Att han bara ska försvinna eller att han aldrig har funnits men om vi hela tiden är med honom, ser honom betyder det ju att han finns. Att han inte längre är en dröm, en fantasti. Att han är verklig. Så börjar jag gråta igen, för allt som var och vad som är.