b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Resan som tog slut

Kategori: Allmänt

Jag har tänkt så länge att skriva detta sista inlägg.

För inte längre går vi igenom någon ivf-resa. Och aldrig mer. Vår resa stannar här. Jag minns den där gången. Vid insättningen. Vår femte i ordningen. Hur jag denna gång lite nonchalant redan hoppade ner från britsen efter endast några minuter, vi blev alltid rekommenderade att ligga still tjugo minuter. Jag var alldeles för kissenödig och alldeles för redo för att lämna detta bakom mig. Går det så går det. Vad annars skulle hända? Livet hade fortsatt ändå. Trots menstruation, misslyckade försök, smärta och ångest. Inte skulle detta nu få ta tio minuter till av mitt, vårt, eländiga liv.

Jag minns en annan gång. På bussen påväg hem. Mitt i all smärta och oro kom tårarna forsande ner från mina kinder. Eller den där dagen när jag var ensam hemma och gick bärsärkagång i vårt sovrum och skrek rakt ut i frustration. Hur allt kändes alltid lite bättre när man drack vin. När vi bråkade och han sa att ”jag lämnar dig aldrig hur mycket du än försöker få mig till det”.

Nu finns han är. Han vilar sin arm på mig och skrattar till när han sover. Vi har haft den mest perfekta dag, han och jag. Årets första riktiga vårdag och vi har spenderat hela dagen utomhus. Förutom ett par rymningsförsök har han sysselsatt sig med att äta snö, leka i lekstuga, kasta boll till hund och fikat med mamma och pappa. Han är perfekt. Vi förundras så mycket över hur snabbt han växer och hur klok han är.

Jag måste erkänna att i vårt beslut att inte göra syskonförsök har bekvämlighet spelat stor roll. Det är bekvämt med ett barn. Det finns tid, energi, ork, ekonomi och möjligheter. Vi fattade beslutet gemensamt trots att pappan sa att det var mitt drag. Jag har väl hoppats att det bara skulle hända av sig självt. Att beslutet inte skulle behöva tas men vi blir inte gravida på egen hand och har gett upp det helt. Nästa steg vore då ivf försök. Jag vill inte riskera mitt välmående, min roll som mamma och vårt förhållande, därför är beslutet att nej, vi kommer inte att testa igen. Jag tycker inte vårt beslut är egoistiskt. Snarare tvärtom. Vi är modiga. Längtan efter en graviditet och bebis är inte heller stor. Det är nu vi har som roligast, min lilla pratkvarn och jag.

Vi vet att det krävs lite extra när man har ett ensambarn. Risken att skämma bort sitt barn är nog något större. Men å andra sidan dukar han redan bordet vid middag, plockar ur diskmaskinen och säger tack, tack, tack. I förra veckan passade vi hans kusin som bara är tio månader yngre. Det var härligt och vi kommer definitivt få på rutin att låna Lill-kusinen oftare. Blodsband är inte alla band.

Jag är glad och tacksam för vår resa. Men nu är den över. Jag hejar alltid lite extra på alla er som genomgår en resa eller har. Vi är förenade i något alla inte får uppleva. Jag hoppas er resa blir till det bästa.

Kram från en helt vanlig mamma

Ny familjemedlem

Kategori: Allmänt

Har inte landat på Familjeliv på väldigt länge. Känns konstigt, jag var en familjelivs knarkare förr. På den där, vad säger man, gamla goda tiden. När man mest kämpade för bebis och grät så fort man fick en chans.

Det är nya tider nu kan man säga. Jag har fått bot mot ångest. Är glad förjämnan och bekymmersfri men verkligen inte avtrubbad. Tvärtom. Nu när min hjärna fått vila från oro tar jag in allt det fina i mycket större utsträckning. Den andre vuxne här hemma har förstås inte vant sig än vid denna helomvändning. Jag är en supermom nästan hela tiden. Kanske kan man anmärka på det där mobilsurfandet jag pysslar med men i övrigt, en riktig stjärnmamma. Hjälper till endel att tvååringar överlag är rätt roliga typer.

Därför är det nu lite störigt att jag som nu dansar på rosa moln börjat hitta det där forumet igen. Vad gör jag där kan man undra? Det är det här med syskonförsök. Vi kan inte bestämma oss. Han säger "bara bestäm dig". Men så är det såhär att vi är rätt trötta. Vi älskar vårt barn men kanske inte barn generellt. Det känns som om man borde fast jag är inte alls säker på att jag faktiskt vill. Ja, kanske spelar rädslan roll över att misslyckas, kanske är jag bara glad i det vi har. Jag läser om andras längtan på internet, om att få fler barn. Olika medicinska termer jag aldrig brytt mig om att lära mig. Jag läser om en besatthet och tid som passerar förbi. Jag vill inte lägga mer tid på att älta, längta och sörja.

En tid nu har jag ätit preventivmedel. Har inget svar på varför. Det bara blev så, hade lite mer känningar av endometriosen så det kunde hjälpa sa man. Vi blev berikade med ett barn. Det kanske finns en mening. Gud ser kanske att jag inte orkar två. Jag vet inte om det finns en mening men det är alltid i den tanken jag landar. Då var det väl inte meningen. Vad är meningen med något alls egentligen? Den kommer vi aldrig förstå, kanske bara blir den klarare med tiden.

Vi har en ny hund iallafall. En barnvänlig sådan. De är redan bästa vänner, den fyrbente och tvåbente. Det är väldigt fint att se.

Skiljas?

Kategori: Allmänt

Det går en våg i att skiljas i den offentliga världen. Jag vägrar, även fast jag vill kasta ut fanskapet ungefär varannan dag. Så fort vi är lediga tillsammans är det som helvetet brakar lös och vi kan inte ens ställa en rak fråga som "vill du ha kaffe?" utan att någon känner sig missförstådd. Vi är inga tysta bråkstakar heller, vi hörs. Tyvärr hörs vi väldigt väl och mini har blivit lite för bekant med höjda röster det senaste.

Så vi löser det såhär. Vi är i regel inte lediga tillsammans. Vi har kvällar när vi äter middag som den familj vi är samt någon enstaka dag när vi åker på utflykter. Häromveckan var vi på djurparken och var sams en hel dag. Ett framsteg. Vi behöver inte mer vuxentid ihop, snarare mindre. Vi drar inte jämt. Idag var fjärde lediga dagen tillsammans (olyckligt sammanträffande) och då passade lillen på att bli sjuk under ledigheten och vi hamnade i karantän. Inga bra förutsättningar för en familj på bristningsgränsen. Men vi har förtröstan för det svänger snabbt.

Tack vare mindre partid kommer vi hänga ihop ett tag till. Att vi inte vill vara med varandra just nu betyder inte att vi aldrig kommer vilja vara det. Småbarnsåren var det ja. Jag känner mig trygg i vårt förhållande. Vi är liksom menade för varandra. Även om jag ansåg han kunde köra upp den där meningen i röven idag på förmiddagen. Jag kan aldrig vara utan min son. Vi var på besök på hans förskola som han ska gå på från mitten av augusti. Det är för mig helt ogreppbart. Min lilla kille på förskola med andra vuxna och barn. Bara tanken då på att separera från mitt barns pappa och tvingas dela på tiden (jag är vid tron att ett barn har rätt till båda sina föräldrar) gör mig svimfärdig. Nej, man ska kanske inte hålla ihop för barnets skull men jag råkar ju också gilla hans pappa om bara inte för stunden.
Jag skiljer mig inte. Jag bara gör det inte.