b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Ny familjemedlem

Kategori: Allmänt

Har inte landat på Familjeliv på väldigt länge. Känns konstigt, jag var en familjelivs knarkare förr. På den där, vad säger man, gamla goda tiden. När man mest kämpade för bebis och grät så fort man fick en chans.

Det är nya tider nu kan man säga. Jag har fått bot mot ångest. Är glad förjämnan och bekymmersfri men verkligen inte avtrubbad. Tvärtom. Nu när min hjärna fått vila från oro tar jag in allt det fina i mycket större utsträckning. Den andre vuxne här hemma har förstås inte vant sig än vid denna helomvändning. Jag är en supermom nästan hela tiden. Kanske kan man anmärka på det där mobilsurfandet jag pysslar med men i övrigt, en riktig stjärnmamma. Hjälper till endel att tvååringar överlag är rätt roliga typer.

Därför är det nu lite störigt att jag som nu dansar på rosa moln börjat hitta det där forumet igen. Vad gör jag där kan man undra? Det är det här med syskonförsök. Vi kan inte bestämma oss. Han säger "bara bestäm dig". Men så är det såhär att vi är rätt trötta. Vi älskar vårt barn men kanske inte barn generellt. Det känns som om man borde fast jag är inte alls säker på att jag faktiskt vill. Ja, kanske spelar rädslan roll över att misslyckas, kanske är jag bara glad i det vi har. Jag läser om andras längtan på internet, om att få fler barn. Olika medicinska termer jag aldrig brytt mig om att lära mig. Jag läser om en besatthet och tid som passerar förbi. Jag vill inte lägga mer tid på att älta, längta och sörja.

En tid nu har jag ätit preventivmedel. Har inget svar på varför. Det bara blev så, hade lite mer känningar av endometriosen så det kunde hjälpa sa man. Vi blev berikade med ett barn. Det kanske finns en mening. Gud ser kanske att jag inte orkar två. Jag vet inte om det finns en mening men det är alltid i den tanken jag landar. Då var det väl inte meningen. Vad är meningen med något alls egentligen? Den kommer vi aldrig förstå, kanske bara blir den klarare med tiden.

Vi har en ny hund iallafall. En barnvänlig sådan. De är redan bästa vänner, den fyrbente och tvåbente. Det är väldigt fint att se.

Skiljas?

Kategori: Allmänt

Det går en våg i att skiljas i den offentliga världen. Jag vägrar, även fast jag vill kasta ut fanskapet ungefär varannan dag. Så fort vi är lediga tillsammans är det som helvetet brakar lös och vi kan inte ens ställa en rak fråga som "vill du ha kaffe?" utan att någon känner sig missförstådd. Vi är inga tysta bråkstakar heller, vi hörs. Tyvärr hörs vi väldigt väl och mini har blivit lite för bekant med höjda röster det senaste.

Så vi löser det såhär. Vi är i regel inte lediga tillsammans. Vi har kvällar när vi äter middag som den familj vi är samt någon enstaka dag när vi åker på utflykter. Häromveckan var vi på djurparken och var sams en hel dag. Ett framsteg. Vi behöver inte mer vuxentid ihop, snarare mindre. Vi drar inte jämt. Idag var fjärde lediga dagen tillsammans (olyckligt sammanträffande) och då passade lillen på att bli sjuk under ledigheten och vi hamnade i karantän. Inga bra förutsättningar för en familj på bristningsgränsen. Men vi har förtröstan för det svänger snabbt.

Tack vare mindre partid kommer vi hänga ihop ett tag till. Att vi inte vill vara med varandra just nu betyder inte att vi aldrig kommer vilja vara det. Småbarnsåren var det ja. Jag känner mig trygg i vårt förhållande. Vi är liksom menade för varandra. Även om jag ansåg han kunde köra upp den där meningen i röven idag på förmiddagen. Jag kan aldrig vara utan min son. Vi var på besök på hans förskola som han ska gå på från mitten av augusti. Det är för mig helt ogreppbart. Min lilla kille på förskola med andra vuxna och barn. Bara tanken då på att separera från mitt barns pappa och tvingas dela på tiden (jag är vid tron att ett barn har rätt till båda sina föräldrar) gör mig svimfärdig. Nej, man ska kanske inte hålla ihop för barnets skull men jag råkar ju också gilla hans pappa om bara inte för stunden.
Jag skiljer mig inte. Jag bara gör det inte.

När liten blir stor

Kategori: Allmänt

Han är 18 månader.

Vi är med varandra hela tiden. Han är i min absoluta närhet alltid. Vi äter ihop, sover middag ihop. När han äter, äter jag. Vi duschar tillsammans. Vi promenerar, leker och busar. När kvällen kommer söver jag honom i vår säng där han sedan sover för natten. Vi läser böcker och sjunger sånger. Dagligen är vi på lekplatsen, bygger sandslott, gungar och klättrar. Ibland är vi på utflykt. Ibland på simskola. Enstaka gånger på öppna förskolan. När han är ledsen tröstar jag. När han skrattar, skrattar jag.

Jag förstår inte hur det ska gå till. Hur ska vi kunna vara utan varandra? Om sju veckor börjar jag arbeta igen och då är han hemma med sin pappa en månad för att sen börja på förskola. På förskolan. Jag är inte redo. Jag längtar tillbaka till jobbet (och en bra månadsinkomst) men att vara utan min lilla kille om dagarna kommer att bli svårt. Det känns onaturligt att lämna över honom till någon annan och jag önskar vi kunde dragit ut på det ytterligare. Han är fortfarande så liten och hur besvärligt vi än har det ibland så är han mitt besvär, ingen annans.

Nu går han själv sen ett par månader och visar tydligt vad han vill. Han pratar några ord och är lätt att roa. Med sin mamma kan han ibland vara klängig och missnöjd men med andra vuxna som är barnvakt är han alltid glad kille. Nu när han är större känner vi oss tryggare i vårt föräldraskap och vågar oss ut och resa och göra längre utflykter. Jag älskar att vi har lättare att kommunicera med vår son och att vi har lättare för att läsa av vad han önskar. Jag känner mig som en mindre hopplös mamma då.

Jag är så glad och stolt över vårt upplägg under dessa 1,5 åren. Såhär med en titt i backspegeln var det en oerhörd tuff tid i början av min mammakarriär. Jag var (och är) till vissdel alltid stressad, orolig och nervös. Det var svårt många gånger med otröstlig bebis och jag var ofta ledsen för att jag inte kände tillräckligt. Det var fantastiskt bra för mig att kunna arbeta två korta arbetspass i veckan. Ja, jag behövde det. Detta gjorde att vi fick möjlighet ekonomiskt att vara hemma länge. Det gav mig också energi. Tyvärr känns det nu ändå inte tillräckligt. Jag vet att min pojk är redo för förskolan. Han älskar miljöombyte och upplevs ibland nästan uttråkad här hemma med mig, Säkert hade hans utveckling också påskyndats av en tidigare förskolestart men detta spelar inte längre någon roll. Han har fått vara med sin mamma och pappa så länge. Jag finner lite tröst i att vi har två bra flexibla jobb som gör att han fortfarande får vara hemma mycket. Sällan behöver han gå långa dagar och oftast bara tre dagar i veckan. Jag är så tacksam för allt det här då vi fortfarande inte vet om vi fär fler barn och då känns det som vi ändå har maxat tiden med vår son.

Mitt lilla mirakel.