b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Kärlek

Kategori: Familj/vänner

Sen en tid har vi tagit beslutet att göra syskonförsök via ivf. Minns jag rätt har vi två befruktade embryo kvar i frysen, långtidsodlade. Vid första behandlingen fick vi tillbaka ett "färskt" som inte fäste, de fyra kvarvarande som klarade upptiningen var korttidsodlade, ingen av dessa fäste heller. Det var vid andra fulla behandlingen vi fick vårt lyckoägg och nu finns det alltså två stycken kvar. Dessa är vad man kallar långtidsodlade. Jag inbillar mig, starkare, överlevare. Vi har inte bara tagit beslutat att testa dessa men också gemensamt beslutat oss för att det stanna där. Vi varken orkar eller vill ta oss råd att göra fler behandlingar. Det är kostsamt men också mycket smärtsamt, psykiskt och kroppsligt.

När allt detta stod klart att vi skulle försöka igen började jag drömma hela nätter och dagar. Jag drömmer om syskon, om graviditeter, om bebisar, om amning. Jag tänker på en bebis vid mitt bröst, om en storebrors nyfikna ögon, om föräldraledighet. Jag drömmer om två, om att hemlighålla en tvillinggraviditet, om överraskande miner, om beundran.

Då händer det något. Idag får jag veta att ett par vänner väntar just det, ett tvillingpar, ett par små liv. Två knyten. Två småsyskon till deras förstfödde. Bebisar. Jag blir glad, jag blir så fantastiskt glad. Det är precis som om mina fantasier gått i uppfyllelse. Allt det där jag tänkte. Det var så. Allt var så välbekant. Precis som jag gått och föreställt mig.

Det slår mig i bilen påväg hem att jag inte kände någon missunnsamhet. Ingen avundsjuka. Ingen ilska. Ingen förtvivlan. Känslor som jag känt så många gånger förr de fanns inte i min kropp. De fanns ingenstans. Jag var inte ledsen. Inte bitter. Tankarna man skämdes förr, ångrade. Tankar som plågade en om nätterna. Skammen. Inget fanns längre kvar. Jag kör långsamt i ett vinterlandskap och ler. Det är vackert. Jag är glad. Känslan av att vara glad. Av att vara genuin. Att utbrista i något äkta. Det enda jag kan tänka när solen bländar mig där jag kör är vad för kakor jag kan tänkas baka åt mina vänner, för de måste ha gått om kakor i frysen när bebisarna kommer.

Ett årskontroll

Kategori: Familj/vänner, Livet

Äntligen hade tillvaron lugnat ner sig något när det var dags för lillemans ettårskontroll på BVC. Jag hade genomgått en lyckad operation någon vecka tidigare, vi var friska efter en sväng av vinterkräksjuka, vi var tillbaka hemma efter ett större renoveringsprojekt där vi tvingats bo hemifrån i veckor, sambon hade återgått till sina vanliga arbetstider. Det hade lugnat sig. Tiden till psykologen jag bett om hade blivit framflyttad vid ett par tillfällen men den fanns där nu i början på nästa år som en tröst mindre bra dagar. Allt var under kontroll. Det var inte bara vikt och längd idag utan också läkarkontroll. Hon ställde frågan om det var några funderingar. Jag berättade om hans andningsuppehåll på nätterna och snabba andetag. Hon tog sin tid, lyssnade på hjärtat länge och väl för att sedan säga - Jag hör ett litet blåsljud.

Då brister det. Då brister det av oro, av stress och tårarna forsar fram. Jag hulkar och tar mig för pannan. - Det är för mycket, säger jag om och om igen. Lugnar mig något efter vidare samtal. Vi blir snabbt remitterade till specialistläkare på sjukhus för ultraljud och EKG. På sjukhuset dagarna innan jul visar det sig att han har ett hjärtfel. Vi blir såväl omhändertagna att oron stillas av tydlig information och bekräftelse på vår oro. Han ÄR frisk, hålet kan växa igen, han mår bra. Se han som frisk. Regelbundna kontroller, ingen operation i dagsläget, näst vanligaste hjärtfel hos små barn. Allt är bra. Min älskling. Min fina kille.

Det är dagen före doppardagen och hela kvällen igår kämpade pappa och son genom sig andra omgången av kräksjuka. Alla härliga julplaner har ställts in. Inget firande med familj, ingen härlig dag på stan för att inhandla sista julklapparna, inget vuxenhäng med vännerna bara isolering hemma för en familj på tre. Vet ni vad, det gör ingenting. De sista månaderna med allt som har hänt i våra liv är det som att mitt hjärta fullkomligen exploderat. Idag låg han helt stilla länge bredvid innan han till slut somnade utmattad. Han är så fin. Vi har varandra, vi är friska, vi har det bra, det är allt som räknas.

God jul!

En social liten grabb

Kategori: Familj/vänner, Livet

Vi har haft vänner boende här några nätter. Familj med två barn på fyra och sju år. Vi märker stor skillnad på vår lilla kille sedan de kom hit. Första halvtimmen efter de anlänt var han orolig och ledsen men sen vände det och nu har han tagit stora utvecklingssprång på kort tid.

Jag jobbar halvtid nu under mannens semester av flera anledningar. För det första tycker jag det är skönt och framförallt roligt. Då jag cyklar en längre sträcka fram och tillbaka till jobbet får jag också träning. Jag är borta cirka sex timmar i sträck. Jobbar jag eftermiddag är jag noga med att ge lillen mat och stunden på morgonen och noga med att natta han när jag kommer hem. Jobbar jag förmiddagen har vi flera timmar kvar att hänga innan nattning. Ibland möter killarna upp mig efter jobbet och vi går en runda på stan eller åker på en fika hos bekanta. Jag sparar inte många men några föräldradagar på detta sättet. Dessutom slipper jag och mannen äta upp varandra. Det är fortfarande ansträngande att vara småbarnsföräldrar men vi vet att det är övergående och gör en inte alltför stor sak av det.

I fredagskväll cyklade jag det fortaste jag kunde hem för att äta middag med alla inneboende. Hemma ser jag att älsklingen sitter i gåstolen och blir puttad av barnen. Det går väldigt fort men jag ser hur glad han är över att bli så uppassad. Min instinkt säger mig att jag vill rädda honom och ta upp honom i famnen. Han kan ju göra illa sig men jag slappnar av något och till min förvåning är han supernöjd en lång stund. De stora barnen plockar på honom, klappar hans hår och kittlar hans mage. Det är coolt att se. Jag förstår att detta gör mig gott lika mycket som han. Jag ser och lär av erfarna, rutinerade föräldrar. Jag anammar. När vi igår kväll passade det ena av de stora barnen och hon på eget bevåg tagit upp bebisen i sin famn förmanade jag henne men blev inte stressad. Var noga med att tala om att vi vuxna alltid måste hjälpa till om hon vill hålla bebis.

Nu på bara några dagar börjar bebis bli intresserad av att försöka ta sig framåt, han är mer nöjd och är på gång att börja kunna sitta. Han utvecklas i rekordfart och kanske är det lite omställningen från en överbeskyddande mamma till ett hus fyllt med skratt, kärlek och lek som har gjort att det gått så snabbt. Det är fantastiskt.