b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

När livet kom med besked

Kategori: Familj/vänner

Jag visste att det var dåliga nyheter nästan direkt när jag läste meddelandet. Det var från mamma som undrade om jag inte kunde ringa pappa och fråga hur det gick hos läkaren. Hon började meddelandet med "hej gumman". Ett "hej gumman" och ordet läkare i samma mening kunde bara betyda en sak. Tråkiga besked. Pappa har varit trött och med besvär en tid nu. Pappa tillhör 70 plussare, generation "gubbe" och är född -39 (bara en sådan sak). Han är mer envis än alla åsnor i världen och driver oss ständigt till vansinne med sin tjurskallighet. Jag är glad att vi idag växer upp i en tid där män tillåts känna, vara ledsna och uttrycka sig. Det ligger knappast i min fars generation eller personlighet att vältra sig i känslor och prata med stora ord. 
 
I åratal har jag dragit ur honom orden. Ställt frågor om barndom, mina farföräldrar som jag aldrig hann lära känna, lumpen, första förälskelse, tidigare fru, arbete, idrott osv. Ibland har jag fått svar men lika ofta har han skakat på huvudet och avfärdat mig i stil med "vad du pratar". Jag kan erkänna att jag lagt ibland lagt så mycket energi på de rätta frågorna att jag ofta inte lyssnat helhjärtat till svaren han faktiskt hade. Det ligger i min personlighet. 
 
Jag ringer inte pappa utan mammas telefon. Mycket riktigt har de inga goda nyheter till mig. Pappa har fått prostatacancer. Det också. Utöver ett hjärta som får kämpa allt mer, utöver tröttheten, gikten, kärlkrampen och den ständiga besvikelsen över att inte längre vara den man man en gång var. Prostatacancern i sig är inte oroväckande, inte ens om den spridit sig något. Det är alla resor, strålbehandlingar, fem dagar i veckan i två månader som skrämmer mig. Kommer hans hjärta orka? Kommer han vara orolig och ledsen? 
 
Mamma fortsätter. Hon berättar att han på hemvägen varit mycket bekymrad. Egentligen bara över en sak, sa hon. En sak kan tyckas fjuttigt i det stora hela, efter en cancerdom och tuff behandling som väntar. Men pappa, ja han oroade sig bara över den där saken. 
 
Han undrade "kommer jag klara mig till december".
 
Pappa, du kan vara lugn. Du klarar dig till december och tills dess att ditt nyast barnbarn ska komma till världen. Ditt femte i ordningen. Din yngsta dotters barn som hon längtat efter i tre år. Du kommer klara dig. Du ska hålla mitt barn. Punkt slut. Jag älskar dig. 
 
 
 
 
 

En påse skit

Kategori: Barnlöshet

En situation gjorde mig så upprörd igår. Så upprörd och besviken att jag blev otrevlig. Alla möten, samtal och utredningar med alltid olika läkare på ivf klinik, sjukhus, vårdcentral, privat gynmottagning spelades upp i mitt huvud och jag tappade det. Jag och min man har alltid varit oerhört tacksamma för den hjälp vi fått och får. Vi har villkorslöst slängt oss i personalens händer och alltid tackat duktigt efter varje besök och samtal. Vi har inte begärt mer än exakt vad vi är berättigad till och knappt det. All vår tillit har legat i deras händer. 
 
Jag minns för ett par år sedan när jag vände mig till vår vårdcentral och husläkare eftersom jag hade blod i avföringen och haft i månader. Läkaren som mötte mig där var en ung man, direkt på sak. Jag berättade om min diagnos endometrios och undrade över sambandet. Han frågade då istället om jag tog p-piller varpå jag svarade att nej det gjorde jag inte. Fick en föreläsning i att det var ett bra sätt att hämma symptom. Jag blinkade hårt och förklarade att vi försökt få barn en tid och att det inte var ett alternativ. Han övergick då till mina alkoholvanor och frågade mig om dem. Jag svarade uppriktigt att jag dricker vin någon gång ibland, inte ens varje vecka men att jag inte heller avstod helt. Då fick jag istället en utskällning. Att dricker man alkohol medans man försöker få barn "får man barn som sitter längst bak i klassrummet". Jag visste inte ens om jag kunde få några. Sen fick jag lägga mig på britsen med rumpan upp och vänta på att den manlige läkaren skulle undersöka mig på ett högst privat ställe. 
 
Som om ofrivillig barnlöshet inte var skit nog. 

Hoppet är det sista

Kategori: Barnlöshet

Jag minns tillbaka på ett par starka tillfällen i vår längtan och väntan. Ett par tillfällen där övertygelse och hopp blev till besvikelse och sorg. 
 
Det var på en av våra många tjejträffar. För att fira en i gängets födelsedag hade vi slutit oss samman på ett spa. Vi njöt i bubbelpoolen och smaskade på både frukt och choklad. Det var en härlig dag. En alldeles särskild sådan för mig. Jag var ju gravid! Mensen var fyra dagar sen. Något helt fantastiskt som jag aldrig tidigare varit med om. Det kunde bara betyda en sak. Oroade mig lite över att bada i bubbelpoolen då jag läst att det inte var säkert då du väntar barn. Trots den lilla oro som gnagde i mig var jag lättsam och glad. Skulle jag kanske till och med säga något till tjejerna? "Jag är sen" men bestämde mig till slut för att låta bli. Under kvällen sprang jag ofta på toaletten för att torka mig mellan benen. Ville försäkra mig att ingen mens hade kommit. Såklart inte. Åker hem den kvällen och innan jag somnar har jag bestämt mig för att imorgon ska jag köpa ett graviditetstestet. När morgondagen kommer vaknar jag upp med mensmärta och på toaletten visar pappret rött. 
 
Det är midsommarafton 2014. Jag firar med mina svärföräldrar hos deras vänner. Min man jobbar och har bara haft den äran att tillbringa ett par timmar i vårt sällskap. Dagen har varit fin. Traditionellt firande med midsommarstång och hoppa säck i bygdens gård. Jag är lycklig. Nästa år sitter vi här med en bebis. Jag har mina vita jeans och ett storblommigt linne på mig. Jag känner mig så fin. Har druckit sparsamt med alkohol. Vet att många dricker alkohol innan man vet om att man är gravid men nu när jag nästan vet säkert är jag försiktig. Mensen har inte kommit. Kvällen blir till sen natt. När mörkret faller spiller jag rödvin på mina vita jeans och smyger till toaletten för att byta om till mina svarta byxor i resår som jag sparat i nödfacket i handväskan. Ingen märker mitt snabba byte och till bords igen börjar min mage sticka. Någon säger något tvärs över bordet, en annan erbjuder mer vin. Jag ler och nickar för att sen försvinna bort i tankarna. Vill bryta upp och försvinna men festen fortsätter någon timme. I mina svärföräldras bäddsoffa midsommaraftons natt gråter jag stilla. Minns att jag skickar min man ett sms. Kanske skriver jag att vi inte heller denna månad väntar barn. Kanske låter jag bli eftersom jag inte vill göra honom ledsen då han jobbar. Men något barn blev det helt enkelt inte. 

Hoppet är det sista som överger en men när de gör det för en sekund då faller tårar så tungt.