b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

En timme

Kategori: Sorg

Det var fint att sitta där. Jag kände mig något nervös men hon var så lugn att jag lyckades behärska nervositeten väl. Det senaste hade jag mått rätt bra och som alltid under dessa perioder har jag svårt att se att nedstämdheten kan komma intågandes igen. Vill inte vara till besvär.

I väntrummet passade jag på att ringa ett samtal till vår BVC kontakt. Hon, som hade lovat att återkomma samma dag, men inte ringt på två månader. Jag var alldeles för snäll under samtalet och sa så artigt jag kunde att "som jag minns det sa vi att du skulle ta kontakt med mig". Minnet var glasklart trots att beskedet om blåsljud gjorde att jag fick en gråtattack. BVC sköterskan menade att hon ringt men att hon såg på sin to-do list att hon skulle testa få tag i mig på nytt. Jag suckade inombords. To-do list. Allt hade känts bättre om hon faktiskt bara sagt att hon glömt. Det är väl inte så konstigt. Något olyckligt kanske men inte oförlåtligt. Istället vände jag samtalet och själv bad om ursäkt (!) för mitt sammanbrott på sista kontrollen. Vi bokade ny tid och jag släppte alla övriga känslor.

Mitt emot mig satt då en kvinna, i samma ålder jag föreställt mig och läste innantill. Hon läste ur remissen. En sammanfattning av mitt liv och känslor. Redan där och då började det tåras i ögonen. Herregud, jag har ju suttit i terapistolar åtskilliga gånger. Har jag inte kommit längre än såhär? Det kändes som vi satt där i en evighet. Jag pratade, konstaterade och grät lite. Var inte tiden slut snart? Hon lät det ta tid. Tog inte en ansats till att avbryta samtalet. Det var fint, hon var fin. Kanske den bästa jag träffat. Jag vågade vara sådär ärlig. Hon menade att det inte var ovanligt att saker man trodde var bearbetade behövde bearbetas på nytt när man blir förälder. Precis så är det. Jag hade formulerat för mig själv min målsättning. Hon menar att det krävs tålamod, acceptans och övning. Jag är beredd men vissa saker gör ont. Det gör så fruktansvärt ont. Men jag är mamma nu och då måste det onda få ta en mer begränsad plats i mitt liv. I vårt liv.

En timme mot förändring.

Kärlek

Kategori: Familj/vänner

Sen en tid har vi tagit beslutet att göra syskonförsök via ivf. Minns jag rätt har vi två befruktade embryo kvar i frysen, långtidsodlade. Vid första behandlingen fick vi tillbaka ett "färskt" som inte fäste, de fyra kvarvarande som klarade upptiningen var korttidsodlade, ingen av dessa fäste heller. Det var vid andra fulla behandlingen vi fick vårt lyckoägg och nu finns det alltså två stycken kvar. Dessa är vad man kallar långtidsodlade. Jag inbillar mig, starkare, överlevare. Vi har inte bara tagit beslutat att testa dessa men också gemensamt beslutat oss för att det stanna där. Vi varken orkar eller vill ta oss råd att göra fler behandlingar. Det är kostsamt men också mycket smärtsamt, psykiskt och kroppsligt.

När allt detta stod klart att vi skulle försöka igen började jag drömma hela nätter och dagar. Jag drömmer om syskon, om graviditeter, om bebisar, om amning. Jag tänker på en bebis vid mitt bröst, om en storebrors nyfikna ögon, om föräldraledighet. Jag drömmer om två, om att hemlighålla en tvillinggraviditet, om överraskande miner, om beundran.

Då händer det något. Idag får jag veta att ett par vänner väntar just det, ett tvillingpar, ett par små liv. Två knyten. Två småsyskon till deras förstfödde. Bebisar. Jag blir glad, jag blir så fantastiskt glad. Det är precis som om mina fantasier gått i uppfyllelse. Allt det där jag tänkte. Det var så. Allt var så välbekant. Precis som jag gått och föreställt mig.

Det slår mig i bilen påväg hem att jag inte kände någon missunnsamhet. Ingen avundsjuka. Ingen ilska. Ingen förtvivlan. Känslor som jag känt så många gånger förr de fanns inte i min kropp. De fanns ingenstans. Jag var inte ledsen. Inte bitter. Tankarna man skämdes förr, ångrade. Tankar som plågade en om nätterna. Skammen. Inget fanns längre kvar. Jag kör långsamt i ett vinterlandskap och ler. Det är vackert. Jag är glad. Känslan av att vara glad. Av att vara genuin. Att utbrista i något äkta. Det enda jag kan tänka när solen bländar mig där jag kör är vad för kakor jag kan tänkas baka åt mina vänner, för de måste ha gått om kakor i frysen när bebisarna kommer.