b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Amningen

Kategori: Sorg

Först hade jag ångest på BB och tvingade varenda barnmorska som råkade säga hej att titta på mig när jag ammade mitt barn. "Gör jag rätt?" sa jag bryskt. Alla försäkrade mig om att lilleman sög fint och att det såg jättebra ut. Det hjälptes inte så när tredagars bluesen infann sig när vi var kvar på BB och jag höll på att gå under av oro lät jag till och med väga mitt barn före och efter amningen. Jag gick på riktigt och hämtade vågen på eget initiativ, rullade in den på rummet och körde en liten show med mäta-mata i någon timme. När barnmorskan väl tittade förbi för att hjälpa var ögonblicket redan över. Sen ammade jag, ammade, ammade, ammade. Han hade gått upp typ inga gramm alls på hembesöket vilket inte var så konstigt för jag ammade i 1,5 min åt gången. Dessutom hatade jag det till en början. Så fort barnet skrek, skrek mannen, "han är nog hungrig!" Till slut sa jag att yppar du ett ord till om hunger ska du få se på hungernöden och blängde min strängaste blick. Det här var väl ändå inte rätt? Ska han äta precis hela tiden? När är han mätt? Vill han äta något annat? Vad äter små skitungar på två veckor utöver bröstmjölk? Det var också väldigt smidigt tyckte mannen att jag valsade in i bebisens rum och slog mig ner i obekväm amningsfåtölj och ammade nattetid så fort ett pip kom sådär en gång i timmen. Hans nattsömn var med det helt orubbad. Första veckorna satte jag på en mysig belysning med stjärnor som lös upp i rummet. Efter en tid såg jag stjärnor ändå tack vare trötthetsdöden. Vi kämpade på och jag började gilla grejen och inte behövde jag längre skrika av smärta i en kudde när han sög tag. Bebis verkade ändå hungrig så efter tre månader trugade vi flaska som han vägrade till en början men efter en stund så ville han ändå ha och sen var han go och gla kexchokla så då slog mannen näven i bordet. "Ersättning är grejen" hade hans kollegor sagt uppmuntrande på jobbet och min man gillar ordning och reda så vi ammade och flaskmatade. Jag pumpade och pumpade och frös i små vackra kuber men då vägrade ungen min härliga bröstmjölk på flaska. Ersättning var smaskens tydligen så vips fyra veckor senare ville han inte suga på mina nedåtpekande bröstvårtor alls och så var det över.

Det är för alltid något jag kommer att ångra. Jag önskar att jag förstått att amningen skulle ta hela dygn till en början och att man med det inte hinner locka hår och stryka tvättlappar (!). Jag önskar jag kommit på det där med att liggamma typ direkt så vi fått mer sammanhängande sömn, jag önskar jag skitit högaktigt i min älskade man. Jag önskar jag varit nöjd med att sitta och amma och se tv-serier och äta chips hela dagarna. Jag var ju en amningsdrottning av rang. Jag slängde upp bröstet lite här och var och det flöt på som en dans men ändå så skulle jag ge upp det av någon anledning jag inte ens kan minnas.

Jag hade gärna gjort det igen.

Att leva med oro alltid

Kategori: Sorg

Han känner min oro min lilla kille. Han hör mina uppmaningar. Mina blickar. Min frustration. Min ledsamhet.

Jag tänker att det kanske känts annorlunda om jag blivit gravid under den där resan till Thailand. Den där första månaden utan preventivmedel. Att jag varit mindre oroad. Känt större glädje och mindre sorg. Ibland när människor säger "visst är det fantastiskt med barn" så tänker jag ofta att ja, det är det största som hänt mig men också det och så finner jag inte ord. Jag är ledsen för min depression och arg. När vi var ofrivilligt barnlösa tänkte jag att "bara om jag blir gravid" när jag sen blev gravid levde jag i ständig skräck över att något skulle gå fel. När han sedan föddes kände jag mig dålig och värdelös. Nu känner jag mig otillräcklig och förtvivlad över min oro då jag vet att det är oron som skadar mitt barn mest.

Vi lämnar killen hos mormor och morfar i helgen. Två nätter, en för vi behöver och en för att jag önskade tid för mig själv. Han är glad, kontaktsökande och lugn såfort vi kliver innanför dörren till mina föräldrar. Jag blir förvånad. Ser inga tecken alls på att han är introvert. Tittar upp när vi vuxna har ett samtal, följer oss när vi pratar, ställer sig på fötterna och vill resa sig, vinkar på samma sätt som morfar, härmar och vill gå,gå,gå. Inget pip, inget gnäll bara nyfikenhet. Han är i harmoni och jag har gråten i halsen när vi säger hejdå. Vad gör din mamma med dig? Hur reparera jag det här för oss?

Jag måste ha mer vägledning. Jag måste ta hjälp, hjälp, hjälp. Det är bra. Och så börjar jag med att inte läsa på nätet. Och sen förlåter jag mig själv. Vi börjar där.

En timme

Kategori: Sorg

Det var fint att sitta där. Jag kände mig något nervös men hon var så lugn att jag lyckades behärska nervositeten väl. Det senaste hade jag mått rätt bra och som alltid under dessa perioder har jag svårt att se att nedstämdheten kan komma intågandes igen. Vill inte vara till besvär.

I väntrummet passade jag på att ringa ett samtal till vår BVC kontakt. Hon, som hade lovat att återkomma samma dag, men inte ringt på två månader. Jag var alldeles för snäll under samtalet och sa så artigt jag kunde att "som jag minns det sa vi att du skulle ta kontakt med mig". Minnet var glasklart trots att beskedet om blåsljud gjorde att jag fick en gråtattack. BVC sköterskan menade att hon ringt men att hon såg på sin to-do list att hon skulle testa få tag i mig på nytt. Jag suckade inombords. To-do list. Allt hade känts bättre om hon faktiskt bara sagt att hon glömt. Det är väl inte så konstigt. Något olyckligt kanske men inte oförlåtligt. Istället vände jag samtalet och själv bad om ursäkt (!) för mitt sammanbrott på sista kontrollen. Vi bokade ny tid och jag släppte alla övriga känslor.

Mitt emot mig satt då en kvinna, i samma ålder jag föreställt mig och läste innantill. Hon läste ur remissen. En sammanfattning av mitt liv och känslor. Redan där och då började det tåras i ögonen. Herregud, jag har ju suttit i terapistolar åtskilliga gånger. Har jag inte kommit längre än såhär? Det kändes som vi satt där i en evighet. Jag pratade, konstaterade och grät lite. Var inte tiden slut snart? Hon lät det ta tid. Tog inte en ansats till att avbryta samtalet. Det var fint, hon var fin. Kanske den bästa jag träffat. Jag vågade vara sådär ärlig. Hon menade att det inte var ovanligt att saker man trodde var bearbetade behövde bearbetas på nytt när man blir förälder. Precis så är det. Jag hade formulerat för mig själv min målsättning. Hon menar att det krävs tålamod, acceptans och övning. Jag är beredd men vissa saker gör ont. Det gör så fruktansvärt ont. Men jag är mamma nu och då måste det onda få ta en mer begränsad plats i mitt liv. I vårt liv.

En timme mot förändring.