b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Irritation

Kategori: Allmänt

Jag har börjat irritera mig här hemma. Fördelningen i stort vad kommer till hushållssysslor är okej, kanske fördel mig. Inte fördel som att jag gör mindre, snarare mer. Tidigare i veckan var jag borta hela dagen med sonen och var hemma först senare på kvällen. När jag kliver innanför dörrarna är det som att världen stått still i 12 timmar. Visserligen sov min man ut efter sitt nattpass men hade ändå hunnit varit vaken i säkert sex timmar och på den tiden hade det lagats mat. Punkt. Lagats mat. Och så punkt igen.

Igår firade vi påsk med hans familj. Mysigt förstås men hela eftermiddagen och kvällen var det jag som satt med barnet. Min sambo "skulle bara" och efter "bara" tog han en grillöl och sen var det plankor som skulle bäras. Då tog jag en långpromenad med alla barnen i sällskapet för att komma tillbaka efter 45 min och tada, ta hand om barn igen. För då grillades det och mat skulle skäras. Vårt gemensamma barn var förstås jättenöjd men så små barn behöver ju tillsyn, äta och byta en blöja ibland.

Såhär håller det på. Sätter jag mig ner i soffan i två sekunder när vi är hemma, ja då gör sambon likadant och så har jag lilleman runt byxbenet för att han vill leka. Han är en fantastisk pappa och ber jag honom göra något så tar han initiativ till det men det är alltid jag som har första tjing. Ibland kan han till och med springa ut i ett ärende och glömma kolla om jag är i närheten. Idag höll jag på att gå under lite när en annan i sällskapet sa till min son att "lämnade din mamma dig bara vind för våg" när jag rundade ett hörn. Ja, vår sons pappa satt ju förstås kvar i samma rum som sonen men det räknades inte. Eller när svärmor ger MIG bastning när vi glömt ge d-droppar en dag.

Jag åker relativt ofta bort över natten med barnet när min man har intensiva arbetspass så han kan få vara ifred, sova bra och vila upp sig. Jag har haft en önskan att han kunde göra detsamma för mig. Detta har fortfarande inte skett och hans argument "du är ju föräldraledig" håller knappast när jag jobbar två dagar i veckan och har gjort sen han var tre månader.

Suck. 2017 känns ibland som medeltiden här hemma.

Hur fattar man rätt beslut?

Kategori: Allmänt

Vi blir inte gravida på naturlig väg. Så är det bara. Jag blir förstås hoppfull och räknar bf varje vecka innan mensen ska dyka upp. Samma bekanta mörker när mensen sen kommer. Besvikelse, irritation och ilska. Ibland har vi inte ens orkat älska men jag blir ändå så förbannad när jag inte är gravid.

Vi är inte alls övertygade längre om att försöka syskon via IVF. Nu när snart 1,5 år passerat sen lillen föddes och vi inte blivit gravida på egen hand har vi börjat gräva oss fram i detta ingenmansland. Vi vill ta beslutet snart. Ska vi försöka ska vi göra det i detta nu och inte om ett år eller två. Vi vet bara inte. Jag börjar ofta diskussionen och han är snabb att avsluta den. Han säger att han vill, vi har ju ändå två embryon i frysen, men att jag måste vara stabil då. Jag vill fråga om han känner mig överhuvudtaget? Jag kommer aldrig bli stabil. Jag är en känslomänniska som får förbud att läsa nyheterna eftersom jag går in i alla hemskheter i världen och inte kan sova om nätterna. Jag är mer tveksam. Känns pissigt att behöva betala för ett barn när så många andra inte behöver och det är tyvärr dem jag alltid jämför med. Tänker sen att pengarna inte är ett bekymmer men att jag av princip vill avskriva hela saken bara för att. Sen är jag trött, så trött. Jag vill ha ett fint hem, jag vill hinna träna och älskar att vara för mig själv, älskar att umgås med min man. Handen på hjärtat tror jag inte att jag har möjlighet att rodda två barn. Möjlighet att älska ett syskon till min son, absolut, inga tvivel men vi ska orka också. Jag har inte heller en längtan efter en bebis.

Jag tänker att flera saker spelar in. Besvikelsen. Besvikelsen över att inte bli gravida på naturlig väg och ett "halleluja vi knullade det blev barn" gör att jag bara vill skita i det. Då är det väl så det ska vara, jag orkar inte bry mig längre. Tiden som ofrivilligt barnlösa. Under så lång tid förberedde vi oss på ett liv utan barn och tvingades då se vad vi skulle kunna fylla det livet med istället. Det var ganska härliga saker som jag ser det i efterhand. Syskonrelationer. Jag har alltid haft en närmre relation till mina kusiner än syskon vilket gör att det argumentet faller. Det finns ingen garanti för att ens barn kommer ha en världsbäst relation. Vår son har flertalet kusiner och alla nära i ålder. Ålder. Vi är inte lastgamla men när småbarnsåren är över är vi definitivt inte unga. Ett minus. Klarar vår relation och mitt psyke av ett misslyckat ivf-försök till?

Hur vet man?