b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

"Hoppas allt går bra"

Kategori: Barnlöshet, Gravid

Lilleman sover sin femte vila för dagen. Han orkar vara vaken i dryga timmen för att sen vilja sövas till sömns i babynestet. Mamma och pappa, vem som går bra men vi får absolut inte sitta ner när vi vaggar. Vi ska gå och gå med sexkilos kille, i babynest under filt med snutte och tutte. När ögon slutat rulla och sömnen blivit djup, först då går det fint att lägga ner i mörkt och tyst rum. Min rygg gör så ont och armarna känns som bly. Mellan vila och lek är det mat. Nu får kille mat via flaska mestadels. I samma takt med mer mat blev skrikfesten ett minne blott och alla principer jag så gärna ville vidhålla är borta med vinden. Ibland får lilleman till och med lov att se på tv. Hemska föräldrar men vi gör allt för att överleva utan att dö trötthetsdöden. Vi köper tid. Det funkar förträffligt. Idag, när just när den där tiden infann sig, har jag hunnit fundera.
 
Under våra behandlingar lyckoönskade alla oss. Våra närmsta hoppades att allt skulle gå bra. Alla höll tummar. Det var fint det där. Kändes skönt på något sätt. Våra kära var med oss. Det fanns bara det. Hoppet. Så många gånger vi önskat och trott att vi äntligen var gravida. Hoppats igen. Och igen. Hoppas ni blir gravida. Hoppas ni får bebis. Hoppas behandlingen går bra. Så blev jag äntligen på smällen och då började för mig helt obekanta människor att hoppas istället. Hoppas graviditeten går bra. Hoppas allt ser bra ut. Hoppas, hoppas. Då ville jag kräkas så hårt. Det värsta man kan säga till någon som kämpat i åratal eller kämpat något kortare eller inte kämpat alls är att "hoppas allt går bra". Bara att du säger dem orden till mig gör att jag efter mitt kissa-på-Stickan maraton vill krypa ner under täcket och gråta i förskräckelse. DET ÄR VÄL SJÄLVKLART ATT ALLT KOMMER GÅ BRA. Men när du säger sådär till mig känns det inte som allt kommer gå bra. För du liksom planterar en tanke i mitt innersta att allt kommer gå åt helvete och helt ärligt har jag inte ens en nypa ork kvar till det helvetet så säg något annat. Typ i stil med "fan va kul".
 
 

När han kom

Kategori: Gravid

Sista extra ultraljudet visade att bebis vuxit så bra att man nu vill sätta igång mig redan i vecka 37+1. Det var exakt en vecka från beskedet. Bebis om vecka och nu blev det hastigt och lustigt alltsammans och genast fick jag ringa chefen för att säga att jag måste gå hem när veckan är slut. Alltså "gå hem" som att gå på föräldraledigt. Jag var beredd men ändå inte. Läkaren sa som så att jag hade "en kropp till att föda barn". Perfekt, tänkte jag. Sista veckan strök jag mest kläder och sträckläste boken "Att föda utan rädsla". Veckan gick fort och jag la alldeles för mycket pengar på onödiga saker. Kvällen innan planerad igångsättning skrubbade jag mig ren och sov ungefär ingenting. Inte han heller. 
 
Väl på förlossningen morgonen därpå kunde man konstatera att jag var öppen 1,5 cm tack vare hinnsvepningen veckan innan men utöver det ville kroppen inte verka vilja föda barn just den dagen. Ballongen som sattes in skulle hjälpa till att vidga mig 3cm och det kunde gå fort tills den trillade ut sa man. Min satt i hela lunchen. När mannen tog en siesta hemma (var ute med hunden) satt jag på en pinnstol i matsalen på BB och försökte svälja någon form av paj med en ballong dinglade mellan benen under sjukhusrocken. På frågan om jag var igångsatt av en nybliven mamma svarade jag kortfattat "JA". Ville inte dela med mig än mindre se hennes bebis som låg alldeles bredvid. Jag ville föda barn, mitt barn. Ballongen mellan mina ben trillade inte ut självmant utan drogs ut med våld ett par timmar senare. Så "vips" var förlossningen igång för att sen dö ut. Jag gillade varannan barnmorska och undersköterska som dök upp och ofta var skitfbytet rena lättnaden. Första undersköterskan hittade inte bebis hjärtljud när hon skulle koppla ctg. Då slutade jag prata, blundade och dog i flera sekunder. Tänkte att han var död och allt var i onödan. Sen kallade hon på hjälp och då fick jag tröst och se hjärtljud på skärm. Började sen få medicin i spruta att svälja med några timmars mellanrum. Sambo läste medhavda tidningar och åt köpta pollys och jag kände ingenting. Vid middagstid var jag sur och uppgiven och krävde permission. Okej, tyckte barnmorskan och hänvisade till sjukhusets cafeteria. Vi åkte in till stan och åt istället. Ingen fara på taket och den molande mensvärken varken tilltog eller stannade av. Här blev inga barn gjorda så då åkte vi hem en sväng och gosade med hund. Kände en tristess och besvikelse. Vi var borta alldeles för länge men trots det verkade ingen direkt sakna oss. 
 
Nu var det närmare natt och visst hade värkarna tilltaget fast fortfarande sa man att jag bara hade sammandragningar. Nu började det faktiskt göra ont. Man sa man skulle komma och känna hur öppen jag var men ingen kom. Nu gjorde det fruktansvärt ont faktiskt. Fortfarande kom ingen. Jag säger att nu måste jag öppnat mig 8cm minst. Sambon tror 13. Han har uppenbarligen inte läst någon av pappa böckerna. Nu kom favorit barnmoska för att känna. Öppen, tadam, 3. I journalen står det att jag vid denna tid "misströstar". Det är bara förnamnet. Sen går det en tid och jag öppnar mig 5. Då undrar jag över smärtlindring. I förmiddags föreslog man värmekudde men nu när det behövs verkar man vilja snåla med tillgångarna. Jag frågar och hon föreslår lustgas. Tänker nu jävlar föder jag barn här. Upplever att det inte hjälper ett dugg och kräver rätt snabbt ryggmärgsbedövning. Klockan är tre på natten nu. Kvinna kommer för att sätta bedövning och jag har bestämt att det inte ska göra ont och så gör det inte det heller. Samtidigt är jag ledsen på mig själv. Att jag inte är tuffare så jag säger om och om igen att jag faktiskt läst på och förberett mig. Personalen tycker jag ändå är samlad. Narkosläkaren sätter sprutan fel och måste ringa chefen för att sen göra om allt. När bedövningen börjar verka är det som allt det onda försvinner och jag mår bra. Sen sover jag i tre timmar. Tidigt på morgonen sticker de hål och vattnet går. Samtidigt vill de att jag ställer mig upp. Bebis hjärtljud ligger högt. Inte allvarligt högt men högt. Nu kommer någon för att sätta elektroder på bebis huvud. Man säger bebis har hår. Har vår bebis hår? Vi skrattar. Men sen skrattar vi inte mer för då kommer en läkare och vill ta ytterliggare prov på bebis huvud. Jag fattar inte vad som händer och kämpar med lustgas och sen blundade jag hårt igen. Läkaren säger hon ska komma tillbaka om 20 min och är inte bebis bättre blir det kejsarsnitt. Jag förstår inte. Vattnet hade ju gått och jag hade världens värkarbete och nu blir det snitt? Mår han inte bra? Nu gråter jag jättemycket. Jag är dåsig av lustgasen och rädd. Sambon tröstar men bara i fem minuter för nu är läkaren tillbaka. Hon har bestämt att det blir operation. Vår kille måste ut..
 
 

Tårar på ett apotek

Kategori: Gravid

Jag har spenderat exakt 26 min och 707kr på apoteket. Jag har omsorgsfullt plockat ut diverse hudvårdsprodukter till mig och till bebis. Jag färgkoordinerade allt som köptes så det ska passa fint i necessären. Bebis är beräknad om 41 dagar. Jag tror vi slipper vänta sålänge. 

Jag förstår att alla mammor och pappor längtar efter sitt barn men när man väntat så länge som vi inbillar jag mig att även de små känslorna förstärks. Jag fick tillexempel svälja tårar när jag valde ut blöjkräm idag och när tanten på fiket sa "här är det någon som är höggravid!" då ville jag gråta så mycket.

Hon pratar om MIG. JAG väljer bebissaker, JAG har börjat packa bbväska. Jag?! Jag ska bli mamma.
Jag har aldrig varit lyckligare och därför har rädslan bara förstärkts med tiden. Avskyr känslan som ofta lamslår mig. Då tar vi tillsammans djupa andetag hemma och säger högt "vad vi vet är allt bra". 

Allt är bra. Och jag är 707kr fattigare.