b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Mens ångest

Kategori: Barnlöshet

Trots att tiden då jag var gravid kändes alldeles för lång och var mest fylld av skräck att bebis skulle dö finns det inget som går upp mot mens ångesten.

Min mens kom inte tillbaka omgående efter det att jag slutade amma. Det dröjde faktiskt och jag började till och med tänka ny bebis och plötsligt händer det och den biten men naturligtvis var jag inte gravid. Jag brukar skoja och säga att vi kör på nu men han har dämpat mig med ord. Sagt att vi ska ta det lugnt och sådär. Jag måste erkänna att jag blivit irriterad på hans sätt att avfärda diskussionen. Vill han inte ha fler barn?

Sen kom mensen intågande. Liksom skrek -SE MIG! Den förlamade mig när den dök upp. Jag slungades tillbaka i tiden. PMS och Endometrios smärta. Jag kunde inte reda ut vilket. Blev bara nedstämd och på dåligt humör. Nu är det precis så någon vecka i månaden.

Jag tror jag vill ha fler barn och han säger väl ja på frågan. Skydda oss finns inte på kartan men ändå är han så tyst och försiktig. En av dagarna när han för liksom hundrade gången betedde sig sådär konstigt blev jag lite arg och stampade med foten. Då kom det. HANS mens ångest. Han som plockade upp spillrorna av lilla mig efter varje röda vecka i tre år. Spillrorna som bara blev fler efter varje mens. Han säger att det var skittufft och fruktansvärt och han orkar inte med det igen. Han vill inte se mig hoppas och sen gå förlorad.

Killar har också mens. Och mens ångest.

Kärleken

Kategori: Barnlöshet, Sorg

Något alldeles vackert hände ikväll. 

Jag balanserar på sängkanten. Vill inte flytta honom när han sover det djupaste. Han andas tungt. Jag kryper upp alldeles intill nestet. Snusar på hans hjässa. Drar in hans doft. Vilar min vänster hand på hans. Hans små fingrar flätar sig runt mina. Jag blundar och känner tårar söka sig nerför mina kinder. 

För ett par år sedan vilade jag i hans pappas famn till samma lugna spellista vi alltid spelar. Hade alltid svårt för att somna då. Hoppades. Längtade. Var ledsen. Grät. Kände förtvivlan. Hopplösheten efter att cyklat med benen, sovit med kudde under rumpa, stått på huvudet. Allt efter att vi älskat. Älskat på klockan. Efter bestämd tid. Hur man släpper alla sina begränsningar i förmån för att få bli mamma. Hur jag överlevde alla de dagarna, alla de fem gånger jag hade ett befruktat embryo i magen. Ovetskapen. Hur jag till sist orkade falla in i sömn. Hur rädd jag var. Nedstämdheten. Ensamheten. 

Ikväll gjorde det fysiskt ont när jag såg på mitt barn. Ont för allt som var. Ont för vad som är nu. Jag tror det kallas kärlek. 

"Hoppas allt går bra"

Kategori: Barnlöshet, Gravid

Lilleman sover sin femte vila för dagen. Han orkar vara vaken i dryga timmen för att sen vilja sövas till sömns i babynestet. Mamma och pappa, vem som går bra men vi får absolut inte sitta ner när vi vaggar. Vi ska gå och gå med sexkilos kille, i babynest under filt med snutte och tutte. När ögon slutat rulla och sömnen blivit djup, först då går det fint att lägga ner i mörkt och tyst rum. Min rygg gör så ont och armarna känns som bly. Mellan vila och lek är det mat. Nu får kille mat via flaska mestadels. I samma takt med mer mat blev skrikfesten ett minne blott och alla principer jag så gärna ville vidhålla är borta med vinden. Ibland får lilleman till och med lov att se på tv. Hemska föräldrar men vi gör allt för att överleva utan att dö trötthetsdöden. Vi köper tid. Det funkar förträffligt. Idag, när just när den där tiden infann sig, har jag hunnit fundera.
 
Under våra behandlingar lyckoönskade alla oss. Våra närmsta hoppades att allt skulle gå bra. Alla höll tummar. Det var fint det där. Kändes skönt på något sätt. Våra kära var med oss. Det fanns bara det. Hoppet. Så många gånger vi önskat och trott att vi äntligen var gravida. Hoppats igen. Och igen. Hoppas ni blir gravida. Hoppas ni får bebis. Hoppas behandlingen går bra. Så blev jag äntligen på smällen och då började för mig helt obekanta människor att hoppas istället. Hoppas graviditeten går bra. Hoppas allt ser bra ut. Hoppas, hoppas. Då ville jag kräkas så hårt. Det värsta man kan säga till någon som kämpat i åratal eller kämpat något kortare eller inte kämpat alls är att "hoppas allt går bra". Bara att du säger dem orden till mig gör att jag efter mitt kissa-på-Stickan maraton vill krypa ner under täcket och gråta i förskräckelse. DET ÄR VÄL SJÄLVKLART ATT ALLT KOMMER GÅ BRA. Men när du säger sådär till mig känns det inte som allt kommer gå bra. För du liksom planterar en tanke i mitt innersta att allt kommer gå åt helvete och helt ärligt har jag inte ens en nypa ork kvar till det helvetet så säg något annat. Typ i stil med "fan va kul".