b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Tårar på ett apotek

Kategori: Gravid

Jag har spenderat exakt 26 min och 707kr på apoteket. Jag har omsorgsfullt plockat ut diverse hudvårdsprodukter till mig och till bebis. Jag färgkoordinerade allt som köptes så det ska passa fint i necessären. Bebis är beräknad om 41 dagar. Jag tror vi slipper vänta sålänge. 

Jag förstår att alla mammor och pappor längtar efter sitt barn men när man väntat så länge som vi inbillar jag mig att även de små känslorna förstärks. Jag fick tillexempel svälja tårar när jag valde ut blöjkräm idag och när tanten på fiket sa "här är det någon som är höggravid!" då ville jag gråta så mycket.

Hon pratar om MIG. JAG väljer bebissaker, JAG har börjat packa bbväska. Jag?! Jag ska bli mamma.
Jag har aldrig varit lyckligare och därför har rädslan bara förstärkts med tiden. Avskyr känslan som ofta lamslår mig. Då tar vi tillsammans djupa andetag hemma och säger högt "vad vi vet är allt bra". 

Allt är bra. Och jag är 707kr fattigare. 

Jävla unge

Kategori: Gravid

Det var lite för bra för att vara sant.
 
Igår skulle jag på brunch med mina kusiner. Blev lurad att stanna till hemma hos mina föräldrar och väl där stundade en babyshower för mig med min närmsta familj. Så fint och alldeles lagom. Har varit tydlig med att jag inte velat ha någon men mamma som ska bli mormor efter lång väntan kunde inte låta bli. Kände mig något obekväm över att behöva stå i centrum men samtidigt rörd över att bli ihågkommen. Fick presenter och god mat. En fin eftermiddag och kväll. 
 
Idag var det tillväxtultraljud på sjukhuset. Barnmorskan började med att förtydliga att man numer inte gör extra ultraljud på par som genomgått ivf men att vi redan fått remiss så av den anledningen var vi nu här. Hon sa att "denna bebis växer definitivt som den ska". När hon tagit sina mått sätter hon sig vid datorn för att föra in datan och se en uppskattad vikt. Hon säger att hon snart ska prata med oss. Hon säger det på ett tillräckligt tydligt sätt för att jag ska hinna bli nervös. Efter en stund vänder hon sig emot oss som sitter längre bort i rummet och berättar den uppskattad vikten hon fått fram. Hon säger 3,2kg. Utan att kunna behärska mig nästan skriker jag "du skämtar!". Min man förstår ingenting. Jag säger sen "normalvikt är väl runt 2,5kg i denna veckan?" Hon bekräftar det och säger att föda barn runt 5kg är en stor belastning för barn och moder. 5kg?
 
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Mitt BMI vid inskrivningen var normalt, jag har gått upp 14kg totalt. Stått still på vågen i snart en månad. Alla värden har varit bra. Blodtrycket alltid perfekt. Blodsockret bra. Nu säger man att min bebis visserligen följt sin kurva men är stor, väldigt stor. Man kan inte heller räknat fel på datum eftersom vi gjort provrörsbefruktning och faktiskt vet exakt när bebis blivit bebis. Jag förstår ingenting. Jag frågar om och om igen hur vår bebis mår, om det är ett tecken på att något är fel, om det betyder kejsarsnitt, om han kommer födas tidigt. Barnmorskan är oroad men tydlig över det faktum att vår bebis mår bra. Helt plötsligt blev ett "onödigt" ultraljud till ytterligare ett om två veckor. "Detta måste följas upp" säger hon. Sen går vi ner till BB mottagning, förbi den berömda knappnålstavlan där nyblivna föräldrar får sätta en nål när man kommit dit med sin bebis. Jag får panik. Vi sätts i väntrummet för att vänta på ett utlåtande från en läkare. Jag och han skrattar visserligen men vi är också oroliga nu. Jag som laddat för en förlossning, ska jag inte få försöka ens? Vad har jag gjort för fel? 
 
Hon kommer tillbaka. Läkaren vill att vi ska göra ett glukostest för att kolla socker hemma på familjecentrum. Dessutom får vi tid för nytt ultraljud om 14 dagar. Efter det kommer man diskutera en eventuell igångsättning. 
Hemma får jag skicka ett sms till chefen att jag eventuellt kommer gå hem någon vecka tidigare. Sen åker mannen på jobbfest och jag blir ensam. Gråter av oro och googlar en massa trots det att jag lovat honom att låta bli. 
 
I magen gör han sig påmind av starka sparkar. Jag tänker "jävla unge, dör du för mig nu förlåter jag dig aldrig"