b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

En text

Kategori: Barnlöshet

http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html?m=1

Hoppas länken funkar. Denna text blev min livlina när jag var redo att ge upp, för alltid. 

Ett mirakel

Kategori: Gravid

Min hjärna går på högvarv hela tiden nu. Jag tänker mycket bakåt. Önskar att saker varit annorlunda. Sen tänker jag framåt och drabbas av panik när tanken på att ta hand om en egen fyrakilos bebis. 

Hela tiden läser jag om nyfödda i morgontidningen. Jag ser föräldrar med barn på stan. Jag tänker alltid att det är så märkligt att de fått barn. Ibland flera stycken. De går där och småpratar som om ingenting. De verkar inte förstå hur konstigt det är. Att de är föräldrar. Till barn. Som legat i mage och vuxit och sen kommit ut. Att tänka att det finns mammor och pappor som lyckats med det så många gånger som upp till tio är helt oftattbart. 

Jag vet inte ens om min lever. Knappt hur den tog sig dit. När jag håller min hand på magen förstår jag ingenting. Ofta stannar jag framför spegeln och stirrar på mig själv. Vänder mig i profil. Tänker på alla gånger när jag inte var gravid och spände ut magen. Jag ville känna hur det var. Nu behöver jag inte anstränga mig. Jag ser en bulle. Jag känner den. 

Det var väl det fina med att det hela tog lite tid. Jag förstår vilket mirakel det faktiskt är att vänta ett barn. 

En pappa

Kategori: Gravid

Jag blir alltid tårögd till den där reklamen när två döttrar överraskar sin pappa under hans maratonlopp. Tänker att flickorna skriker lite väl hysteriskt efter sin pappa men blir trots detta så berörd varje gång. 
 
Min kille ska bli pappa. Efter hans första dag tillbaka på jobbet kom han hem och jag undrade om han sagt något om att vi väntar barn. Det hade han, sa han. Hur då? undrade jag. Han tittade på mig som om frågan ställdes på ett främmande språk sen fortsatte han. "Jag sa bara att jag skulle bli farsa i december". Jag grät inte när plusset på stickan uppenbarade sig. Jag var faktiskt inte ens nära men nu kom tårarna. Det var så jävla vackert alltsammans. Äntligen fick han säga det. Äntligen får han känna det. Äntligen vet han. 
 
På torsdag går vi in i vecka 20. Det har gått fantastiskt fort och otroligt långsamt. Jag tror mig inte känna mycket fosterrörelser och efter månader av kräkparad mår jag helt plötsligt förträffligt. Inga symptom alls stundtals och med massa jobb glömmer jag till och med ibland bort att vi väntar barn. I nästa vecka väntar tredje och sista ultraljudet. Inte en dag för tidigt.