b a (r) n b r y t a n d e

Efter fyra återföringar 2014 är jag så trött i min kropp och i mitt hjärta att jag inte längre vet hur jag ska stå ut. Jag somnar så fort jag sätter mig. Jag gråter så fort mörkret lagt sig. Mitt hjärta värker på ett sätt jag aldrig känt. Jag blundar eller stirrar rakt ut i den stjärnklara natten. 

Jag ser ingen mening. Jag har inget hopp. Ingen tilltro. 

Påsken har alltid varit speciell. Inte längre. Jag sörjer den familjetid vi inte har. De påskägg jag inte gömmer. De ris som inte plockas. Äggen som inte dekoreras. Ingen tupp, ingen kyckling på vårt bord. Bara en sol som skiner men ingen pappa med sitt barn i en vagn påväg en afton på promenad. 

Att ha varandra nu är inte gott nog. Jag vill ha en familj. Ett barn. Vägen dit får inte vara mycket längre nu. Den måste ta slut.