b a (r) n b r y t a n d e

Något av det svåraste i denna resa är medvetenheten. Att vara medveten om varenda minsta detalj i en befruktning. Om missfallsrisk vid graviditet. Om komplikationer. Embryots utveckling. Eller inte utveckling. Förlossningssvårigheter. Graviditetsdiabetes. Fosterdiagnostik. Jag vill inte veta allt det här. Jag vill bli gravid, oförskämt lycklig och sen leva i en tro om allt kommer gå bra. 

 

Men jag vet att när det dagen kommer. När plusset blir en verklighet. Då är det inte bara något som har hänt. Det är planerat. Och ältat. Och längtat efter. Då har jag redan varit gravid i åratal. Jag kommer säkert vara trött. Trots den ofantliga tröttheten kommer jag vara rädd. Skräckslagen. Varenda sekund. 

 

Hade jag kunnat hade jag raderat denna ångestfyllda hjärna. Bara för ett tag. Raderat all ångest. Börjat om på nytt. Låtsats som att vi inte kämpat på detta sätt. 

 

När jag berättar för min mamma om min oro för min oro inför en eventuell graviditet svarar hon mig bara

 

- Välkommen till föräldraskapet. Det är för resten av livet.