Fritt fall
Kategori: Sorg
Hur kunde jag bli förvånad? Det var i princip omöjligt att ha kunnat bli gravid denna månad. Om jag inte blivit befruktad på Jesus vis, vill säga.
Det är som att åka fritt fall. Hundra meter, rakt ner i en hög hastighet. Det är så mörkt där. Och kallt. Och obehagligt tyst. Ibland tar det bara någon timme att krypa sig upp i ljuset, ibland flera dagar. Man vet aldrig hur lång tid det tar. Mörkret sveper sig kring din onda kropp, kramar dig likt en disktrasa och tömmer dig på all den energi du så stolt lyckas samla på dig. När mörkret är klar spottar han upp dig ur hålet och du tvingas börja om på nytt. En gång i månaden. Tolv gånger per år. År efter år.
Jag känner mig helt plötsligt otålig. Jag vill ha bebis nu.
Vi lever. Det är huvudsaken. Min familj, mina vänner, min älskling.
Så undrar jag hur länge man orkar trösta sig med livet när döden i det mörka svarta hålet gör sig påmind en gång i månaden (tolv gånger per år, år efter år..)
