b a (r) n b r y t a n d e

Min pappa har alltid varit mycket äldre än mamma. Mycket äldre. Jag reflekterade sällan över det när jag var pytteliten men efter hans första hjärtinfarkt när jag gick i sexan blev det en verklighet. Med åren har jag mentalt förberett mig på att inte ha pappa hos mig för alltid. Inte ens halva livet. 

Kanske har jag förberett mig på hans död lite väl tidigt kan tyckas. När han fortfarande var aktiv, arbetade och hörde vad man sa, då var döden inte ens jättenära. Men det senaste året med ytterligare en infarkt och en nu gammal man i en också gammal mans kropp har fått mig att förstå att mina barn troligtvis inte kommer få växa upp med en morfar.

Jag vet att man överlever sorg. Sorg som barnlöshet och ens förälders bortgång. Jag vet också att min pappa alltid kommer finnas kvar hos oss även när han inte är här. Mina barn kommer få berättat för sig om sin morfar. Hur trygga vi var med honom, att han alltid fick oss att skratta, att han älskade barn och hur mycket vi saknar honom. Varje dag. 

Han är fantastisk och varje stund med honom är något jag sparar med mig för alltid. Pappas flicka kan fortfarande få honom att skratta. Nu hoppas pappas flicka bara att hon hinner ge honom bland det finaste man kan ge sina föräldrar. Ett besked om att "du ska bli morfar".