Jag tänker på tankens kraft. Den har varit med mig så starkt sedan vi började försöka bli gravida. Redan första månaden hade jag välkomnat tanken att vi skulle ha svårt att bli med barn. Kanske för att jag alltid sett till att min väg ska vara något krokigare än andras. Jag kan hata mig ibland för att jag ens tänkte tanken eftersom tankens kraft är vad jag tror något av det starkaste i hela universum. Det blev också precis så, en högst krokig väg. Varför tänkte jag så? Jag var övertygad om att jag straffades för tidigare val i livet. För att jag inte alltid varit så god som jag ändå önskat. Jag vet att det inte är så längre. Efter en hel vår med terapeutiska samtal med en kvinna som då räddade mitt liv men också hade betalt för just det förstod jag att jag är inte mer speciell än någon annan. Hon sa det just så. "Du vill gärna vara speciell, utanför". Det kändes hårt då men jag begrepp direkt och hela livet rusade förbi. Jag ville alltid vara lite mer, om inte den möjligheten fanns, gärna lite mindre. Så då bestämde jag mig. Ja, kanske var det redan bestämt i ett tidigare möte med en grupp människor som delade mina erfarenheter. Jag hoppade ner från min höga tron, ner till de dödliga, till verkligheten. Verkligheten gör ont ibland. Ont för att den inte cirkulerar kring mig, enbart. Lika ont som det gjorde lika befriande var känslan. Jag blev mindre analyserande kring vad folk tyckte och tänkte om mig. Mer förlåtande mot mig själv. Med tiden har det varit svårt att hålla isär känslorna. Att inte vända graviditeter, tysthet, oförståelse och tanklöshet till något personligt gentemot mig är svårt men min sorg och längtan är lättare att bära utan dessa känslor. Därför brottas jag vidare. Jag tänker om, tänker rätt.