Att adoptera
Kategori: Livet
När du gett dig tillkänna som ofrivilligt barnlös kan du vara beredd på frågan om adoption. Min känsla är att många sätter ett likatecken mellan barnlöshet och en automatisk vilja att adoptera. Så är det förstås. Det är föräldraskapet som är drivkraften. Så även för oss. Vi bryr oss inte om gener, arvsanlag etc. Vi vill vara föräldrar. Punkt.
Jag har däremot en längtan efter att få bära ett barn. Jag har gett ett löfte till Gud att aldrig klaga om jag blir gravid. Han kan ge mig alla krämpor i världen bara min önskan går i uppfyllelse. Denna önskan är stark men aldrig så stark för någon av oss att vi hade valt bort adoption som ett alternativ för det.
Men. Jag orkar inte.
Jag orkar knappt processen vi går igenom nu. Det senaste året har vi förlorat fyra gånger. Fyra fina befruktade embryon har inte velat stanna hos oss. Gud vet varför. Hade det bara varit upp till mig hade jag nog avslutat detta vid tolvslaget på nyårsafton men jag är inte ensam i det här. Hemma har jag en man. Han är inte beredd att ge upp än. Så vi fortsätter. Just nu, för hans skull. Att leva i en sorgeprocess är alltid svårt men jag inbillar mig att det blir extra tufft när du inte vet vad du sörjer. Jag längtar efter ett barn men nästan lika mycket längtar jag efter den dagen då beslutet är fattat. Beslutet att "nu räcker det". Då kan jag på riktigt sörja för att sen gå vidare i livet.
Jag har förvandlats. En förvandling jag har mycket svårt för att acceptera. Den har kommit smygande. Ofrivilligt. Så påtaglig. Det är ingen vacker förvandling. Kanske kommer jag, om vi inte lyckas få barn under det kommande året, ångra att vi aldrig adopterade. Kanske kommer vi omvärdera vårt beslut. Framtiden får utvisa.
Nu handlar det bara om överlevnad.
