Ett lättat hjärta
Kategori: Barnlöshet
Det blev till slut oundvikligt. Efter att det senaste året fått guldmedalj för alla vita lögner kände jag att det nu räckte. Jag tog chefen åt sidan. För att vara på den säkra sidan öppnade jag samtalet med ännu en lögn. "Vi ska utredas för barnlöshet. Det kan vara så att jag behöver vara ledig med kort varsel". Efter ett otroligt fint bemötande bestämde jag mig för att berätta precis som det var "Äh, vi har testat fyra gånger. Det har inte funkat. Så vi testar igen". Sen handlade resten av samtalets 25 minutrar om min chef. Det är bara så det är.
En annan känsla än lättnad ville sen infinna sig. Jag fylldes av skam. Skämdes värre än hunden när han bet sönder min bästa bok. I flera timmar hade jag ångest. Skämdes för min existens. För våra misslyckade IVF-försök. För att jag är jag.
Detta är inte heller första gången. Tänker på hur pinsamt det var den där gången när jag cyklade till affären innan jobbet, köpte graviditetstest, cyklade till jobbet, kissade på testet, fick minus, slängde i dubbla påsar, gick till soprummet, kastade. Efter att väntat i 15 min gick tillbaka till soprummet, grävde upp påsen, hittade graviditetstesten, granskade testresultaten ytterliggare, knöt påsen, slängde, bröt ihop i fikarummet.
Jag fattar inte.
Det är ju mer rimligt att skämmas för att man blandat matrester och graviditetstest än för att man är ofrivilligt barnlös.
Susse säger:
Bloggadress: http://www.lillasusse.blogg.se
Känner igen mig i det du skriver om att skämmas. Vi har ännu inte fått köra igång med IVF men jag skäms över att vi inte kan bli gravida "naturligt" -som "alla andra" kan bli. Jag skäms över att jag har pco och känner mig även äcklig. Jag skäms för att jag blir avundsjuk på alla som blir gravida. Just nu skäms jag så otroligt mycket över mig själv att jag ibland bara vill försvinna.
Susanna säger:
Bloggadress: http://vilsen5.wordpress.com
Vilken fin chef du verkar ha. För mig var anspänningen kring att behöva vara ledig från jobbet med kort varsel nästan värre än själva IVF-behandlingarna. I juni förra året berättade jag för min närmaste chef. Hon var förstående, visste precis vad IVF var och jag kände och känner fortfarande en enorm lättnad över att jag avslöjade det. Synd att du inte kände den där lättnaden efteråt. Kanske har den kommit nu lite senare?