Mina trasdockor
Kategori: Livet
Tänker på föräldraskap. Oftare nu men även då. Det där året som au pair. Au pair i en trasig familj. Med två små barn. Tillräckligt stora för att förstå men alldeles för små för att göra skillnad. Resorna, fram och tillbaka. Frågan om kvällarna "how many days". Tårarna efter en mor, en far. Ett ständigt upprepande. "Three more sleepies". De förvirrade små hjärnorna som inte kunde greppa. En frustration som gavs uttryck i ilska. En ilska som blev bestraffad. "Two more sleepies".
Det var hjärtslitande att se dessa trasdockor skjutas mellan två egentligen inte dåliga föräldrar men situationen var otacksam. Oron värkte i deras små bröst. Jag såg. För jag var alltid där. Jag tröstade. Tog deras oro. Vi tre blev ett. Det var vi mot världen. Jag älskade dem som om de vore mina egna, ändå kom jag alltid sist. Det var mamma, det var pappa och det var styvfar.. Det gjorde inget. Jag älskade att komma sist. Om mig på sista plats behövde de aldrig tävla för uppmärksamhet eller kärlek. Vi skulle vara trygga tillsammans. Aldrig behöver säga de där orden "I love you more than..".
Att skilja sig är inget enkelt beslut men att bilda familj borde vara minst lika besvärligt. Det ska vara på riktigt, allvar och noggrant övervägt. Det ska kännas. För när det känns då kämpar man.
